Knepet används av många av de män som dagligen utsätter kvinnor för trakasserier på bussar i Kairo. I filmen Kairo 678 får man följa tre kvinnor som på olika sätt får nog av förtryck och övergrepp och börjar revoltera mot gammal unken moral.

I centrum står Fayza (Boshra), som lever med en man som försöker tjata till sig sex av henne och som frekvent utsätts för övergrepp och närmanden från okända män. Till slut får hon nog och går till Seba (Nelly Karim) som håller kurser i självförsvar. Fayza börjar hämnas genom att köra in en nål i männens kön när de trakasserar henne, och snart pågår en omfattande polisutredning.

Tidningarna skriver om männen som fått sina kön penetrerade av nålar, och för en stund upphör trakasserierna, innan hämndaktionerna sakta faller i glömska.

Samtidigt blir Nelly (Nahed El Sebaï) attackerad av en man på öppen gata och bestämmer sig för att anmäla honom för sexuella trakasserier, trots att både hennes och hennes fästmans släkt är emot det. De tre kvinnorna förenas snart i sin kamp för att synliggöra ett stort samhällsproblem som det är tabu att prata om, och där kvinnan konsekvent skuldbeläggs istället för förövaren.

Kairo 678 bygger på verkliga händelser, vilket är både en styrka och en svaghet. Filmen får tyngd av att åskådaren vet att det man ser sker dagligen. Den innehåller ett flertal scener på bussar där man lätt kan leva sig in i den klaustrofobiska känslan hos de kvinnor som utsätts för övergrepp. Vetskapen att det sker i dagens Egypten gör upplevelsen starkare.

Samtidigt känns filmen ibland för dokumentär, utan tydlig struktur, andra gånger som ett debattinlägg. I vissa scener spelar skådespelarna över och jag påminns om dagsåpor. Men kanske beror det på att jag inte är van vid egyptisk film, läser uttryck och miner utifrån västerländska filmkonventioner.

Kairo 678 blir ändå som starkast när den är som mest fiktiv. När Mohamed Diab har mejslat ut scener med en genomtänkt symbolik. Som när Seba och hennes man går på en fotbollsmatch. Egypten vinner och gatorna förvandlas till ett nationalistiskt folkhav, sjungande och jublande. Mitt i denna nationella yra slits Seba bort från sin man och antastas i en hop av män, samtidigt som jubelkörerna fortljuder.

I slutet av filmen syns en ljusning. Nellys förövare döms till tre års fängelse och eftertexterna berättar att Egypten ett år efter domen införde en lag som kriminaliserar sexuella trakasserier.

Samtidigt görs få anmälningar, och min tanke att filmen skulle vunnit på att vara dokumentär faller förmodligen på att för få skulle våga berätta om övergrepp framför kameran. Vid Göteborgs filmfestival sade Mohamed Diab att han till och med hade svårt att få kvinnliga skådespelare att ställa upp, eftersom ämnet är så tabu. Förhoppningsvis kan hans film bidra till att föra upp ämnet till ytan och luckra upp förlegade normer.