Kulturredaktionerna på Gota Media-koncernens fem största tidningar – Smålandsposten, Borås Tidning, Barometern, Kristianstadsbladet och Blekinge Läns Tidning – ska få ett tillskott av namnkunniga litteraturkritiker. Det är Aase Berg, Ingrid Elam, Andres Lokko och Daniel Sjölin – alla etablerade hushållsnamn från lika ryktbara redaktioner – som sluter an till de mindre dagstidningarnas litteraturbevakning. En satsning för kvalitetssäkring, menar koncernen. Men här lurar ett hot om utarmande av den kritiska mångfalden.

Initiativtagaren Stefan Eklund, chefredaktör på BT, menar enligt Medievärlden att satsningen görs för att ”höja kvaliteten för läsarna”. Eklund är också noga med att tillägga att de inköpta recensionerna ska ses som ”grädde på moset” och att de inte publiceras på bekostnad av den ordinarie kritiken.

Men satsningen på vässad litteraturkritik skickar olustiga signaler om tron på den kritiska mångfalden. Utan att säga något om landsortstidningens litteraturkritiska kvalitet – den är av högst skiftande slag, inte sällan välformulerad och spetsig men lika ofta försiktig och alltför lokalmedveten – hotar tilltaget att i längden kväva de mindre redaktionernas kulturkritiska andningsutrymme.

Eklund talar i BT om idén att ”skapa en kritikerplattform utanför Stockholm”. Den är förstås mycket tilltalande. Än mer sympatisk hade den varit om satsningen då inte grundade sig på artiklar av kritiker i storstäderna, utan istället var ett utslag av aktiv och hård scoutning efter nya och skarpa, kritiska röster.

Det är lätt att ställa sig frågande till vilken kvalitet Gota media egentligen strävar efter. Och, kanske ännu viktigare, i vilken jord denna kvalitet ska odlas.

Idén om att lokalproducerat automatiskt är bra, på den enda premissen att det just är lokalproducerat, är en gammal sanning som mår bra av aktivt motstånd. Att fler och skarpare röster behövs i den lokala bevakningen, lika mycket för att stävja stagnationen som för att nyansera och utmana kritiken på riksnivå, är alltjämt av största vikt för kritikens fortlevnad.

Därför efterlyser jag inte heller en kvantitativ rekrytering av lokala kritiker för landsortens väl och ve. Men storebrorsperspektivets tydliga idé om ett fyrkantigt, kulturellt bildningsideal med uttalat personfokus stänger fler dörrar än det öppnar för nya röster att träda fram på kulturkritikens arena. Inte heller ger det de lokala kulturredaktionerna en självständig grund att bygga sin verksamhet på.

Nu ska fem tidningar publicera samma texter en sådär tre, fyra gånger per år. Det är knappast första gången Gota media låter klona kulturkritik – i notiserna om den nya satsningen i Smålandsposten och BT ses exempelvis samma formuleringar tillskrivas respektive tidningars (kultur)redaktörer. Det visar knappast på en strävan efter nyanserad och mångbottnad kritik.

Väletablerade namn gör mycket lite för att ändra på det. Koncernens tilltag är en tämligen lättjefull ”kvalitetssäkring”, där den bekväma igenkänningsfaktorn har lite, om något, med kritikens faktiska beskaffenhet att göra.

Gota Media ger den riksproducerade, redan etablerade kulturkritiken ytterligare gratisskjuts. Det är en symbolhandling som förminskande och elitistiskt talar om de lokala kulturredaktionernas oförmåga att stå på egna ben, istället för att ta tillvara på och vidareutveckla de mindre redaktionernas potential.