Det är Strindbergsår i år. Det märks verkligen på de stora teatrarna. Under våren spelar Dramaten Spöksonaten samt sidoprojekten Satans Strindberg och Strindberg ut och in. Stadsteatern spelar Dödsdansen, Fröken Julie och Ett drömspel, och på bägge teatrarna spelas Till Damaskus.

Och hur ser det ut bland de fria teatrarna? Jo, Strindbergs intima teater kör bara Strindberg hela våren, namnet förpliktar ju. De började redan i december med en underbart utflippad version av Lycko-Pers resa (nu slutspelad). Den 25 februari är det premiär på Jubal utan jag, en barnföreställning i samarbete med gotländska Unga Romateatern efter en av Strindbergs sagor. Den handlar om Jubal som blir rik och berömd och inte låtsas kännas vid sina gamla vänner och släktingar. Men en morgon ser han inte längre sig själv i spegeln. Den är tom! Vart tog han vägen? Den 20 april har teatern premiär på Fröken Julie i en version av och med Anna Pettersson. Enligt egen utsago vill hon genom denna enkvinnasversion flytta fokus ”från de yttre omständigheterna till de inre komplexa drivkrafter, drifter och motsättningar som ryms inom en människa.” Anna Pettersson har tidigare gjort egensinniga soloföreställningar där hon leker med publiken och teaterformen. Det ska bli spännande att se vad hon kan göra av detta naturalistiska ärkedrama.

Det är väl inte helt oväntat att även moment:teater i Gubbängen hakar på Strindbergsåret. Under sitt idoga arbete med dekonstruering, förvandling och rekonstruering av klassisk dramatik har moment flera gånger tagit sig an Strindberg. Deras föreställning Nya spöksonaten med premiär den 25 februari utspelar sig på det privatiserade äldreboendet Kräkpärlan där Olof Palme, fröken Svea och andra gamla spöken sitter och ältar den gamla goda tiden. Huvudpersonen direktör Hummel gör propaganda för ett alldeles nytt arbetarparti som lovar hjälpa folk att få tillgång till skönhet och lyx.

En tämligen politisk Strindbergstolkning alltså, och även Teater Galeasen tar upp samhällsfrågor i Roland Schimmelpfennigs pjäs Peggy Pickit ser Guds ansikte, med premiär den 5 mars. Här behandlas det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och Afrika i ett familjedrama inspirerat av Vem är rädd för Virginia Woolf. Två par träffas efter många år och äter middag tillsammans. Det ena paret har arbetat som läkare i en krishärd i Afrika, det andra har stannat hemma och tjänat pengar och skaffat barn. I takt med att motsättningarna mellan de gamla vännerna växer avslöjas den europeiska civilisationens lögner om sig själv.

Teater Tribunalen är en ständigt politisk grupp. Den 12 mars är det premiär för En föreställning om svensk vapenexport, som presenteras som ett requiem över alla de människor som dött av svenska vapen. Debatten om svensk vapenexport var het en gång i tiden men tycks nu nästan ha försvunnit, trots att Sverige är den största vapenexportören i världen räknat per invånare. Tribunalen försöker blåsa liv i debatten igen med målet att få till stånd en folkomröstning om svensk vapenexport. Några kvällar följs föreställningen av debatt mellan politiker, forskare och andra inbjudna deltagare.

Även på Teater Brunnsgatan fyra anas en politisk accent i vår. Där återförenas det gamla regissörs- och skådespelarparet Åsa Kalmér och Michaela Granit. För ett tjugotal år sedan gjorde de flera minnesvärda personliga föreställningar tillsammans med Torsten Flinck på numera avsomnade Teater Plaza, därefter har de gjort solokarriärer men träffas nu igen i projektet Mad (Wo)men. Enligt teaterns hemsida får vi möta två kvinnor som försöker omformatera sina hjärnor för att bota sig från den posttraumatiska stressen efter socialdemokratins fall. De tar över ett företag men blir uppköpta och tvingas förtränga sin humanism och idealism. Premiär den 25 februari.

Turteatern tar sig an den klassiska historien om Frankenstein med premiär den 26 februari. Så här skriver teatern om uppsättningen: ”Allt är skapat, allting går att skapa. Livet är ingen hemlighet, bara ett recept, exakt rätt antal livlösa partiklar i regelbunden rörelse. Det finns ingen egentlig skillnad mellan det levande och det döda. Det levande skapas, precis som det döda skapas, varje dött ting och varje levande ting finns till för ett syfte, vart och ett har sin rörelse, allt är bara ett enda komplext system, ett enda konstruerat system.” Längre fram under våren, i maj, återkommer höstens uppmärksammade föreställning SCUM-manifestet, förhoppningsvis denna gång utan anonyma dödshot mot teatern ochd ess medarbetare.

Orionteatern har alltid haft ett gott öga till cirkuskonsten. På senare år har man gjort ett par föreställningar med mimare och hästar i olika kombinationer och under hösten kom Cirkus Orion, givetvis återigen med medverkan av dressören Suzanne Berdino och hennes hästar. Cirkus Orion återkommer i vår med nypremiär den 3 mars. Föreställningen presenteras som en resa in i en magisk värld för barn och vuxna med dans och teater, människor och djur. Innan dess, den 25 februari, öppnar den ombyggda Orionteatern verksamheten på den nya Lilla scenen, en plats för klubbar, performance, installationer och annan ”svårdefinierad, knäpp, rolig och gränsöverskridande scenkonst”.

Fria Teatern har den 25 februari på huvudscenen i Högdalen premiär för Bakom dörren mittemot, en barnpjäs om sagans kraft och hjälp till förståelse av sig själv och världen, där de vanliga förklaringarna inte riktigt bottnar och räcker till. Dessutom spelas den kritikerrosade uppsättningen av Lars Noréns Ren några gånger på teaterns lilla scen på Kungsholmen. I övrigt tycks verksamheten gå på sparlåga, troligen på grund av det nedläggningshot som hänger över gruppen efter indragna anslag från Stockholms kulturförvaltning. Den som vill protestera mot detta kan för övrigt gå in på www.raddafriateatern.se – eller varför inte besöka någon av teaterns föreställningar?

Teater Giljotins vårproduktion heter Lucifer effect och behandlar hur ”den goda människans” vilja till anpassning förvandlas till ondska. Utgångspunkten är psykologiforskaren Philip Zimbardos berömda fängelseexperiment, där försökspersoner fick anta roller av fångar och fångvaktare och människors inneboende sadistiska tendenser lockades fram. Detta blir inspiration till ”koreografisk utlevelse, en blandning mellan teater och dans, en vilja att genom personlig igenkänning blottlägga ondskans arkitektur.” Premiär den 14 april.

I övrigt kan nämnas att Aliasteatern fortsätter med skolföreställningar av hej och hejdå, baserad på irakiska flyktingars berättelser, och arbetar samtidigt på uppföljningen, en pjäs som bygger på kvinnliga flyktingars berättelser. På Judiska teatern händer inte mycket denna vår, men den 21 april och ett par veckor framåt spelar Fläskkvartetten Steve Reichs komposition Different trains inuti en glasinstallation av konstnären Ann Wåhlström. Och Boulevardteatern spelar som vanligt så många olika föreställningar för både barn och vuxna att det är meningslöst att försöka sammanfatta. Den intresserade rekommenderas helt enkelt ett besök på teaterns hemsida.