Motsättningen kanske är skenbar, det handlar ju i båda fallen om ett sökande efter ett starkt, expressivt uttryck, men det är hur som helst radikalt annorlunda former för uttrycket. Med Lucifer effect vänder Teater Giljotin återigen sitt performanceansikte mot publiken.

Lucifer effect är en serie av nästan stumma scener och tablåer som följer på varandra utan förklaring eller självklart sammanhang. En kvinna fixar till sig framför spegeln. Hon sminkar ansiktet vitt och gör detsamma med en androgyn figur, en man i högklackat. En man med hög hatt sitter och läser tidningen, reser sig plötsligt och blöder floder av näsblod över scengolvet. Kvinnan smetar in sig i blodet och kryper som en grotesk spindel mot publiken. Den androgyna kastar en slamrande bunt med skedar i golvet. Den blodiga, halvnakna kvinnan gråter i soffan. Mannen i hög hatt berättar för androgynen en trivial historia om hur irriterad han blev över en biljettkontroll i tunnelbanan. Mannen fortsätter med att läsa om Jung ur en röd bok. I slutet blir kvinnan överöst med vatten.

I föreställningens titel nämns Lucifer och i förhandsinformationen talas om en pjäs om ondska. Men här finns flera bottnar och jag tycker mig framför allt urskilja några andra teman, nämligen könsroller, över- och underordning och offermentalitet, som flätas in i varandra. Den halvnakna kvinnan smetar frivilligt in sig med mannens blod och tar därmed på sig en offerroll. Rollen tycks faktiskt ge henne styrka när hon blir till den hotande spindeln, gråten kommer inte förrän senare. Det är också intressant att vi får möta representanter för tre kön eller könsroller, en man och kvinna med typiska könsattribut och så en androgyn, spelad av Joaquin NaBi Olsson.

Det androgyna skulle kunna stå för ett hopp om en väg ut ur genusschemats fängelse, men tyvärr verkar det som om mannen när han tar på sig för mycket av det traditionellt kvinnliga automatiskt hamnar i en egen offerroll. Den androgyna kroppen är tatuerad med nummer som en koncentrationslägerfånge och han/hon blir en passiv lyssnare till den höga hattens docerande utläggningar om det ena eller andra. En radikal lösning på problemet skulle vara att slå hatten av mannen och tvinga honom att själv bli lyssnare. Denna möjliga lösning genomförs dock aldrig inom teaterns ram, möjligen får publiken tillämpa den i verkliga livet i stället.

Framför allt är dock Lucifer effect en visuellt mycket vacker föreställning där en ström av långsamma stiliserade tablåer glider över i varandra, och med tre aktörer som perfekt behärskar sina fysiska uttrycksmedel. Så den åskådare som inte vill fundera över ondskans eller könshierarkiernas problem kan nöja sig med att titta på de fina bilderna.