Vad vi får se är ett slags tidningsteater utan element av fiktion eller berättelse. Ett dramatiserat debattinlägg helt enkelt, med faktaredovisning och citat ur artiklar och reportage. Vi påminns om den svenska vapenexportens solkiga historia, med den indiska Boforsaffären, Sydafrikaaffären, mutorna i Tjeckien, Ungern och Arabemiraten... ja det finns mycket. I sann dialektisk anda tas även den andra sidan av myntet upp, nämligen jobben i svenska försvarsindustrier. Ska Karlskoga locka turister med sin vackra natur om Bofors läggs ner, kanske några av arbetarna kan bli turistguider i den nedlagda fabriken? Säkerligen ett visst dilemma för vänstermänniskorna i Tribunalen: ska man solidarisera sig med svenska arbetare eller med offren för deras produkter i andra länder?

Frågorna om vapenexporten ställs både i programblad och föreställning och är svåra att värja sig mot. Hur kan Sverige både vara bäst på fredsbevarande och världens största vapenexportör per capita? Talet om att Sverige bara exporterar till fredliga demokratier bleknar när man ser listan över Sveriges största exportländer för vapen. Bland dem finns Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten.

Ett dramatiserat debattinlägg låter kanske tråkigt, men Tribunalen kan sin sak. Spelplatsen är genial i sin råa enkelhet, en konstruktion av byggnadsställningar belyst underifrån av starka lysrör skapar ett stort spännande teaterrum med publiken uppradad längs väggarna. Skådespelarna låter ordet bli kropp, stundom med maskspel och med akrobatiska rörelser av dansaren Sandra Medina. Exempelvis illustreras en extra snårig muthärva med hemliga konton hit och dit genom ett snöre kors och tvärs över scenen som skådespelarna trasslar in sig i.

Ja, debattinlägget är faktiskt oavbrutet underhållande. Jag har konstaterat det förr: Brechts teaterestetik där åskådaren ska uppmuntras att tänka, inte känna, firar ständiga triumfer på Tribunalen. Och detta tydligen oavsett vem som regisserar, denna gång är det Ellen Nyman som står för verket.

Tribunalen utgår envetet från att teatern ska ha konsekvenser även utanför teaterlokalen. Efter föreställningen kan man skriva på ett upprop för folkomröstning om svensk vapenexport. Det skulle förvåna mig om inte publiken skriver under mangrant.