Kristina Edblom har fotografier på ungefär hälften av de kvinnor som dödats av sina män under 2000-talet. 190 kvinnor.

Fotografierna återspeglar bilden av en levande människa. Inte ett offer för ett brutalt brott.

Hon och Aftonbladet-kollegan Kerstin Weigls systematiska insamlande av polisprotokoll och domar under de senaste tre åren har gett dem en inträngande inblick i varför vissa parrelationer slutar katastrofalt.

Men det är bilderna och de personliga berättelserna som sätter ansikten på siffrorna.

Kristina Edblom har varit i kontakt med anhöriga till varje offer. En del vill inte tala om sina förlorade. Andra är tacksamma över att få hedra minnet av dem och tycker att det är viktigt att morden inte faller i glömska.

Kristina Edblom och Kerstin Weigl vill berätta om vilka kvinnorna var, hur de levde och varför de dog.

– Det är viktigt att behandla de anhöriga med största respekt. Det är alltid upp till dem att bestämma vad vi får skriva. Är små barn inblandade måste särskild hänsyn tas. Barnet kan vara vittne till mordet och ha förlorat båda sina föräldrar: mamman som mördades och pappan som mördade.

Breven, samtalen och meddelandena fortsätter att komma in till Kristina Edblom och Kerstin Weigl på Aftonbladets nyhetsredaktion. De fick ett hedersomnämnande för sin dittills gjorda granskning ”153 kvinnor” när Guldspaden delades ut till 2009 års bästa avslöjanden och granskningen nominerades till Stora journalistpriset samma år.

I det ambitiösa projektet har medielogiken inte följts. De båda journalisterna har inte valt ut ”de mest spännande fallen”. Istället har varje mord dokumenterats. Kristina Edblom vill lära sig något om varför brottet begås. Ingen hade tidigare fört statistik över de döda kvinnorna och få trodde att det skulle gå.

– Bara en bråkdel av de här brotten uppmärksammades i media. De flesta blev inte ens notiser. Händelsen refererades ofta som ”familjetragedi”, en term jag vänder mig emot. Det här är ett samhällsproblem, inte enskilda tragedier.

Kristina Edblom behöver få veta: varför verkar inte det årliga genomsnittet 17 mördade kvinnor minska. Hur har myndigheterna reagerat på varningssignalerna som funnits. Vilka har känt till att mannen kan vara farlig och vilket stöd fick kvinnan som sökte hjälp.

Kristina Edblom och Kerstin Weigl började lägga pusslet.

– Vi fann att i hälften av mordfallen var kvinnan på väg att lämna eller hade lämnat mannen. Nio av tio gärningsmän hade någon form av psykisk problematik. Ofta hade de svårt att acceptera en separation.

Psykologen Eva Rusz har skrivit så här om våldsbenägna män som i tidig ålder inte bekräftats: ”Då en kvinna efter kort eller lång tids psykisk misshandel ger signaler om att hon vill separera kan det rent neurokemiskt utlösa ett våldsamt raseri hos den man som är allvarligt känslomässigt skadad. Att förlora kontroll, makt och position kan också vara en utlösande faktor. De primitiva känslomässiga impulserna i reptilhjärnan går inte att hejda, det anknytningsrelaterade hatet väller upp och vrede och rädsla skapar beteenden där varken moral, eftertänksamhet eller stopp-knappar fungerar.”

– Flera män sökte men nekades psykiatrisk hjälp strax innan de dödade kvinnan.

Det är också tydligt att signaler ofta kommer till polisen, de sociala myndigheterna eller vårdcentralen om att allt inte står rätt till i en relation. Men ibland hamnar den person som slår larm mellan stolarna.

Redan i början av granskningen efterlyste Kristina Edblom och Kerstin Weigl en haverikommission som skulle undersöka omständigheterna kring varje enskilt fall. Då kunde riskbedömningen och samverkan mellan myndigheterna förbättras, trodde de. Den 1 januari 2012 utökades Lex Bobby från att omfatta särskilda utredningar vid vissa barndödsfall till att också gälla vuxna som dödats av en närstående.

– Det känns som en stor framgång.

Kristina Edblom minns att statsminister Fredrik Reinfeldt har uttryckt skepsis för att en sådan haverikommission skulle vara möjlig. Men i sitt senaste jultal belyste han särskilt våldet mot kvinnor.

– Vi märker att politikerna följer vårt arbete och tar det på stort allvar.

I samband med publiceringarna i tidningen och på webben hör många kvinnor av sig som lever med hot, våld och rädsla att mista livet och uttrycker tacksamhet för att ämnet tas upp.

– Mötena och samtalen kan vara tunga men ger mycket tillbaka. Samtidigt blir det allt tydligare ju längre vi arbetar att det här är svåra frågor att lösa.

Hon vill fortsätta räkna och bidra till att siffran 17 dödsoffer per år minskar. Granskningen har gett ringar på vattnet. Kristina Edblom var nyligen i Sankt Petersburg i Ryssland och talade med ryska journalister om att rapportera om våld mot kvinnor. Där dödas cirka 9 000 kvinnor per år, men det finns ännu inget i lagens mening som kallas kvinnofridsbrott.

Andra granskningar Kristina Edblom gjort handlar om hur psykiatrin tar hand om psykiskt sjuka, hur det är att bli gammal, barnfattigdom och senast tonårstjejer som mår psykiskt dåligt. Just psykisk ohälsa är ett återkommande ämne.

– Fler svenskar söker psykiatrisk hjälp, men kommunen, primärvården och psykiatrin har inte kapacitet att ta emot den ökande strömmen. För tonårstjejerna kan den utlösande faktorn vara en förlust, en skilsmässa, stress eller mobbning i skolan. Det ställs höga krav på den enskilda att hitta rätt psykiatrisk hjälp.

Hon använder pennan som ett föremål för inflytande.

– Jag vet att det betyder mycket för många att människor vågar berätta. Det är min viktigaste uppgift. Jag tror att det kan bidra till att varningssignalerna upptäcks innan det är för sent.