Hur påverkar regler och normsystem vår vardag, vårt sätt att röra oss och vår tankeverksamhet? Utställningen Plattform #2 har som syfte att ifrågasätta och utmana de politiska strukturer som vi mestadels tar för givet. Hur skulle ett alternativ kunna se ut och vad krävs för att genomföra en förändring?

Gustav Hellbergs Obstruction – en minimalistisk skulptur/installation spelar på fysiska och mentala hinder som vi människor stöter på dag efter dag. Vägbommar har placerats i ett strukturellt rutnät och de öppnar och stänger sig på måfå. Om man väljer att vandra in i verket, vilket uppmuntras, riskerar man att få vänta ut en bomöppning i en mindre evighet. Att smita under dem ter sig därför mera lockande, även om man känner sig som en bekväm smitare. Obstruction är estetiskt tilltalande samtidigt som den ställer frågor om hur man hanterar motgångar, lagstadgar och auktoritära förbund.

På samma plan visas också en performance under vernissagedagen. Flytande Galleriet från Malmö står bakom den och de kravlar över väggarna men likaså i Hellbergs installation. På något sätt tycker jag dock att beskrivningen bakom verket och den slutliga gestaltningen, som uppges vara ett spel med maktförhållanden och dunkla krafter, är lite väl tunn och oprecis. Det hela greppar inte tag i mig.

På nästa plan väntar en mer fullbelamrad sida av utställningen som har gästcuraterats av Corina Oprea. Projektet föddes ur en serie resor i Moldavien och Armenien, där det politiska klimatet är osäkert och under omvandling. Längs med en av väggarna får vi följa Johan Tirén och Christian Hillesös brevväxling med flera multinationella företag. I det inledande brevet har konstnärerna ställt frågor rörande de adresserades syn på demokrati, ekonomi samt makt. Svaren de får tillbaka är oftast intetsägande, även om här också presenteras mer målande och utsvävande föreställningar, liksom cyniska och krassa. Det är svårt att sluta läsa. I Göteborgsbaserade Goran Hassanpours vadderade Scream Silencer kan man sticka in huvudet och vråla, men inget hörs. Det känns mjukt, samtidigt som ångesten kvävs och ignoreras.

Här visas också många andra verk som på olika sätt blandar det privata med det offentliga och Oprea har satsat på ett långt förlopp med frågor, en process, utan givna svar. En bok – Temporary Status – har också producerats där en del tänkvärda diskussioner och meningar kommer till tals. Personligen tycker jag att en del av verken är lite övertydliga, enkla, eller så är det endast den sociala kontexten som förlorar sig självt någonstans och inte når fram. Ett exempel på detta finner man i den Armenienbaserade gruppen ACT:s flagga Art Demonstration, som beskrivs som historiskt i utställningstexten och säkerligen en gång var tongivande, men som i detta sammanhang, dessvärre, ter sig smått klichéartad.

Pavel Brailas filmer, som visar tre parallella förlopp omlott, är fantastiska. En studie av det fattiga moldaviska samhället som slungar sig ut på gränsen till någonting nytt, förs ut i ett förföriskt och poetiskt brus. En nyårsafton samt staden Chisinau fångas på ett subtilt och passionerat sätt. Liksom i Hassanpours verk samsas oro med förtröstan. Men också hopp.

Det är svårt att sammanfatta Plattform #2, eftersom något skarpt fokus inte finns. Kvaliteten varierar och utställningen känns snabbt sammansatt, vilket måhända inte är så konstigt med tanke på den externa urvalsprocessen. Den möjlighet som Oprea väljer att benämna ”Political Imagination” gör sig hörbar, förvisso mer lyckosamt i en del fall än i andra. De höga ambitionerna och den brinnande viljan är emellertid stark och positiv och några av verken tål att ses igen.