Jag tar rulltrappan upp till vad sägs vara Europas största shoppingcenter och som i sommar kommer fungera som första anhalt på OS-besökarnas vandring från stationen bort till det framväxande klustret av arenor.

Medvetet har spelen lagts i ett fattigt och tidigare eftersatt område i Östra London som ett led i ett kraftfullt förnyelsearbete. Att ny kollektivtrafik byggs i stadsdelar som tidigare varit svåra att nå och att förorenad industrimark saneras kan förstås se som positivt. Men som vanligt måste någonting flytta på sig när de stora stadsbyggnadsprojektens matta rullas ut. Och knappast är det för att gynna de små lokala affärsidkarna som Europas största shoppingcenter slår upp sina portar. Vad fanns på detta stora område förut? tänker jag när jag från en utkiksplattform skådar bort mot de kommande spelens huvudarena, strax på väg att färdigställas.

Någon som hyser ett allt annat än milt agg mot de olympiska spelens förnyelsearbete är den brittiske författaren Iain Sinclair. Som en sentida flanör har han under ett antal decennier vandrat längs med ringleder och genom industriområden i den brittiska huvudstaden och gett ut en lång rad böcker om Londons mindre kända och mindre glamorösa delar.

I den senaste boken Ghost Milk – Calling Time on the Grand Projects rör han sig runt omkring den framväxande olympiska parken och minns vad som fanns där innan omvandlingsarbetet satte igång. Han minns det stora området med kolonilotter som revs för att ge plats åt de olympiska arenorna och reser också till andra städer som arrangerat OS under de senaste decennierna. I Aten besöker han den nu ogräsbevuxna olympiska parken och frågar sig hur stor del de enorma summor som satsades på OS 2002 har i den grekiska statsskulden.

Han träffar en kinesisk fotograf som spenderade lång tid i Peking inför OS 2008 för att dokumentera livet i de stadsdelar som revs till förmån för nybyggda arenor och shoppingkomplex. Fotografen berättar om hur han efter att spelens strålkastare slocknat träffat en gammal man som bott i ett av de områden som revs i Peking. Varje vecka åker mannen tillbaka till platsen där hans hus en gång stått. Runt omkring honom glänsande arenor i spektakulär arkitektur, men nu alldeles tomma och oanvända. De hade redan fyllt sitt propagandistiska syfte.

I boken beskriver Sinclair också hur de lokala myndigheterna tvingade honom att ställa in en uppläsning på ett bibliotek i stadsdelen Hackney efter att han i en artikel och i en tidigare bok ha kritiserat planeringen av de olympiska spelen i London. En lätt paranoid reaktion kan tyckas, för naturligtvis ledde det hela till att alla ville prata med Sinclair om OS.

Den nya boken blir en massiv uppgörelse med den olympiska cirkusens svulstiga retorik och vår tids stora byggnadsprojekt, där enorma mängder pengar skjutsas in ackompanjerade av trumpetfanfarer om en grönskande framtid. Naturligtvis är det inte bara i de stora världsstäderna och inför de stora globala sportevenemangen som offentliga pengar sattas på nya arenor och andra stora byggprojekt, som med stora ord sägs stärka den egna stadens konkurrenskraft.

Även runt om i Sverige byggs arenor som nästan alltid blir dyrare än beräknat och som ingen riktigt vet hur de ska komma att fyllas. Sinclair frågar sig: Hur länge kan det fortsätta så här? Hur länge kan offentliga medel fortsätta att pumpas in i de stora projektens svarta hål? Calling time on the Grand Projects?