Det kan ta en himla tid om jag är på det humöret, och det är jag oftast eftersom jag är en krånglig typ. Jag grubblar och vänder och vrider på allting. Jag gillar att grubbla. Det är helt okej. Men alltså, inte just när jag ska köpa tandkräm. Då vill jag bara att det ska gå fort. Det finns så mycket annat redan i mitt huvud. Jag undrar vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag tänker på konst och myror, snö och kärlek. Jag går omkring och letar efter Djävulen och Gud.

När det gäller tandkräm vill jag ha en sort som är hälsosam, helt enkelt, och helst ska den väl också vara någorlunda god. Och så står jag där i affären som förlamad. Varför måste det finnas hundra miljoner varianter, undrar jag? När det ändå inte är någon större skillnad? De flesta har skruvkork och smakar mint och är vita och innehåller fluor och... Ja, ni vet. Ibland skulle jag önska att det bara fanns en sort. Eller två eller tre, det skulle räcka bra.

Visst är jag konstig? Jag borde vara tacksam. Det är härligt att välja tandkräm, eller hur? Man kan få precis den sort man önskar, i varje fall om den är vit och smakar mint. Vad är det med mig? undrar folk. De tycker att jag är galen. De tror att jag är någon sorts Sovjetkommunist. Och det är jag ju inte. Det är väl lika bra att jag säger det med en gång. Men jag tycker att det här med valfrihet är skumt. Det finns så mycket annat man kan välja på som liksom svävar i tomma intet. Alla gör vi ju ungefär på samma sätt. Jag menar, trots att vi inte måste. Utrymmet är så mycket större än vi tror. Ta en sådan sak som kläder, till exempel. Inget hindrar att vi går ut på stan i glitter och paljetter och lila peruker och självlysande hattar med blommor på. Eller i kartonger och rymdhjälmar och tigerdräkter och... Ja, det finns oändliga möjligheter, eller hur? Men ingen gör det. Fast det är tillåtet och lagligt. Alla vill se likadana ut. Och ser vi inte likadana ut så ser vi ut som någon annan. Vi kliver in i valfri subkultur. Eller ”valfri”, snarare. Friheten har sina bestämda gränser. Jag undrar ofta varför vi finner oss i dem.

Visst, det kan förklaras med att människor är lika. Vi vill känna oss delaktiga och höra till. Vi trivs i grupp, de flesta av oss. Vi behöver normer, former; en identitet. Men nog är det lite trångt ändå. Varför är vårt svängrum så litet? Och vad ska man göra om man är en sådan som jag? En sådan som bara vill slippa välja? Som får panik av det stora, underbara utbudet vi har. Det gäller ju inte bara tandkräm, kan jag säga. Det är lika jobbigt att köpa till exempel frukt. Äpplena, ska de vara svenska? Eller hitfraktade från Långtbortistan? Besprutade eller ekologiska, röda eller gröna, dyra eller billiga, stora eller små? Så där håller jag på och funderar vad jag än ska köpa. Det är kort sagt ett jäkla sjå.

Så vad gör jag för att slippa? Jag vet inte. Jag försöker slinka undan. Jag handlar mat en gång i veckan eller två. Jag går till Myrorna och letar efter kläder. Där finns inte vad som helst att välja på. Har jag riktig tur hittar jag ingen passande klänning och kan fortsätta använda de jag har. Samma sak med möbler och porslin – jag föredrar begagnat. Då får man ta det som finns, det är jättebra. Och bor man i en hyresrätt sitter kaklet där det sitter och golven har en färg som man vänjer sig vid. Jag behöver inte välja dörrhandtag, badrumsskåp och diskho. Jag anpassar mig efter det som är och blir. Målar om, på sin höjd. Försöker tänka i nya banor. Det är befriande. Jag väljer att inte välja alls. Det blir som ett spel där jag kan vara lite fiffig. Jag försöker överlista någon, jag vet inte vem. Någon som vill få mig att tro att min frihet sitter i hundra miljoner tandkrämstuber när den svävar någonstans mellan Djävulen och Gud.