När det svenska filmavtalet skapades av Harry Schein 1963 var det för att se till att vinsterna från de kommersiella filmerna skulle komma kvalitetsfilmen till gagn. På 1990-talet slopades sedan formuleringen ”kvalitetsfilm” till förmån för den mer godtyckliga benämningen ”värdefull film”. Att Göta kanal 3 sponsrades med 9 SFI-miljoner visar hur olika ordet ”värdefull” kan tolkas. SFI:s tolkning hamnar långt bortom min begreppsram.

Det nya filmavtalet följer hand i hand med dagens kultursyn. Att kultur bedöms efter sin förmåga att alstra pengar och inte hur väl den lyckas skapa nya insikter. När det nya avtalet stipulerar att ”svensk film ska vara representerad i tävlingssektionerna på filmfestivalerna i Berlin och Cannes och de tio viktigaste internationella filmfestivalerna i världen” är detta extra bisarrt, särskilt med tanke på att Oberoende filmares förbund inte ens blev inbjudna till förhandlingsbordet med formuleringen ”Ni är inte viktiga”.

De filmer som väcker uppmärksamhet utanför Sveriges gränser är filmer som i sitt eget land knappt biografvisas.

En visionär svensk filmpolitik skulle se det som sitt ansvar att tillgodose biografvisad film som ligger bortom de stora bolagens vertikalt integrerade marknadsdominans till alla i vårt avlånga land. Årets Guldbaggevinnare för bästa utländska film, Nader och Simin – en separation, skulle exempelvis inte kunnat ses om det inte vore för Folkets bio, som är en förening och som till största delen drivs av volontärer.

Argumentet att vi med plånboken visar vilka filmer vi är intresserade av gäller ju inte om man inte har alternativ. Att SF fick ta över driften av den enda kommunala biografen i Stockholm, Klarabiografen, är ett skamligt exempel. De ”alternativ” som SF nu bjuder på Klarabiografen är samma filmer som går på den ordinarie repertoaren.

Vad vi verkligen skulle behöva – oberoende biografer – hanterar inte det nya filmavtalet. SF kontrollerar i dag 80 procent av marknaden. Denna monopolliknande situation har bland annat skapats med det ”publikrelaterade stöd” som SFI ger till filmer med mer än 30000 besökare.

Nytt i avtalet är att långfilmer utan biografpremiär nu kan få finansiering, men det hotar inte SF:s monopol. Ett monopol som SF har det gamla svenska filmavtalet att tacka för. Detta kommer inte det nya avtalet att förändra och då förändrar det i grunden ingenting.