Att presentera Carsten Jensen är inte helt enkelt. När han fick Olof Palme-priset 2009, bland annat för att han som skribent tar ställning för de utsattas position i samhället, bemöttes det med skepsis i Danmark. Många upplever hans åsikter som kontroversiella. Med romanen Vi, de drunknade blev han ett känt namn som författare och han har prisats för sina reseskildringar från jordens alla hörn. Nyligen släpptes boken Ut. Upptäcksresor 1978–2010, en samling utvalda texter och nya självbiografiska essäer.

Carsten Jensen har även varit professor i kulturanalys och har en examen i litteraturvetenskap. Själv har han aldrig känt sig bekväm vare sig med titeln ”journalist” eller ”akademiker”.

– Jag kände redan i början av min studietid att jag inte hörde hemma i den akademiska världen. Jag fann den tråkig, perspektivlös, intrigerande och trångsynt.

Humaniora, menar Carsten Jensen, är förstört av ”anti-humanistiska teorier” som är på modet då och då. Han syftar på teorier som poststrukturalism och dekonstruktivism.

– Studenterna blir historielösa analfabeter. Aldrig har jag träffat någon i den akademiska världen som tagit mina böcker på allvar. Bristen på respekt är definitivt ömsesidig.

Istället väljer han att använda det bästa från två världar, den akademiska och den journalistiska, utan att fastna i någon av dem. Medvetet har han hållit sig borta från arbetsplatser. Hela sitt yrkesverksamma liv har han kämpat för sitt oberoende. Att utifrån kunna bevara en kritisk och analytisk blick.

– Jag har aldrig arbetat regelbundet i någon tidning och aldrig känt mig som en kollega med andra journalister, däremot har jag stor respekt för journalistisk forskning. Den kritiska journalistiken är demokratins absoluta förutsättning. Tyvärr undergrävs den hela tiden. Redaktörerna saknar intresse och journalister blir alltmer fogliga.

Som samhällsdebattör är han en stark kritiker av främlingsfientliga Dansk folkeparti. Sedan 80-talet har han gjort reportageresor till Afghanistan och är en av få i Danmark som kritiserar krigets meningslöshet och Danmarks militära närvaro. I den offentliga debatten har han blivit beskylld för att vara landsförrädare.

I Ut beskriver Carsten Jensen svårigheten i att som journalist utmana rådande värderingar, det har blivit detsamma som att motsätta sig själva verkligheten. Han diskuterar demokrati och använder begreppen högdemokrati och lågdemokrati. I lågdemokratin, vilken han menar råder i dag, är vi konsumenter istället för engagerade medborgare. För konsumenten är den viktigaste friheten att behålla sin nuvarande livsstil, inte sin frihet som medborgare. Politiker är några vi röstar på var fjärde år, myndigheterna fungerar som administrativa företag. Högdemokratin däremot vilar på jämlikhetsidealet, kunskap, delaktighet och granskning av förutfattade sanningar. Här har alla samma tillgång till kunskap.

– Jag såg nyligen en debatt på tv mellan politiker från alla läger. En av dem utbrast plötsligt: ”Är det någon här som på allvar tvivlar på att Kina om 50 år kommer att ha demokratiserats?” Om jag hade varit där skulle jag ha frågat det motsatta: ”Är det någon här som på allvar tvivlar på att demokratin i västvärlden om 50 år kommer ha avskaffats?”

– Frestelsen att undvika den besvärliga omvägen att alltid fråga folket om deras åsikt kommer vara för stor när förändringar som går ut över befolkningen ska genomföras. Visst, vi kommer förmodligen kalla oss demokratier om 50 år men vi kommer bara vara det vid namn. Alla beslut kommer förenklas till opinionsundersökningarnas absurda och lättmanipulerade ja eller nej och de galopperande marknadskrafterna kommer att fatta alla beslut över huvudet på oss.

Enligt Carsten Jensen illustrerar åren med Obama hur lätt det är att blockera demokratin och undvika nödvändiga förändringar.

– Ingenting har gjorts för att reglera giriga banker och finanskapitalets framfart, kriget i Afghanistan har trappats upp, klimatförändringarna tas inte på allvar. Alla frågorna kräver stora insatser om vi vill ha en uthärdlig framtid. Men demokratin har abdikerat till förmån för taktiska spel med fokus på det oviktiga. Man kan hoppas att ett vulkanutbrott förnyar demokratin underifrån. Tyvärr ser jag inga tecken på det.

I Ut skriver du att den intellektuella har kommit att fungera som ”opinionsmätningarnas tjänare, inte deras ifrågasättare”. Hur ser du på den intellektuellas ansvar i offentligheten?

– Intellektuella omtalas alltid som ”de intellektuella” som om det vore en väldefinierad arbetsbeskrivning du kan slå upp i telefonkatalogen. Men jag vet inte vilka de intellektuella är. Intelligenta, välutbildade människor kan tillhöra alla möjliga politiska riktningar och försvara alla typer av intressen och ställningstaganden. Ett ansvar är något man väljer att ta eftersom du känner att något orättvist sker i världen och ingen protesterar mot det. Om ett hus brinner och brandkår är på väg finns ingen anledning att känna ansvar. Men om brandkåren är frånvarande gäller det att hitta en hink vatten. Det är så jag ser på mitt ansvar. 

Han nämner ett favoritcitat av Donald Ehnmark: ”För de intellektuella är det inte så viktigt om de står till höger eller vänster i klasskampen. Det viktiga är om de är överst eller underst, om de är på vinnarens eller förlorarens sida.”

– Ett annat av mina favoritcitat kommer från Jean Paul Sartre: ”En intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom.” Det gör maktens anhängare som bekant aldrig, i vilket fall inte om du frågar makten. I rollen som motståndare frågar man inte någon om lov först. Självständighet är det absolut viktigaste och det är mycket svårare att bevara sin självständighet än man skulle kunna tro.

Är världen mer komplicerad att skriva om i dag?

– Jag tror att världen är lika komplicerad som den alltid har varit, fast på nya och annorlunda sätt. Det var en stor lättnad när Sovjetunionens imperium kollapsade, så att kritiska människor slipper bli anklagade för att gå den totalitära kommunismens ärenden. I dag står vi inför problem som har sitt ursprung i demokratin och marknadsekonomin. Tänk på den finansiella krisen och krigen som förs i demokratins namn.

Kriget i Irak är ett krig som utkämpades med tal om fred och demokrati. Nu är det officiellt slut. Hur lyder din dom?

– Irak är redan en iransk lydstat med en demokratisk fasad. Inget av landets problem är lösta. Den lilla demokratin som finns kommer försvinna inom kort. Våldet trappas upp, tortyren och laglösheten fortsätter och blir förmodligen värre.

Och Afghanistan. Hur bör vi hantera tillbakadragandet?

– När Nato lämnar Afghanistan finns flera alternativ. Det enda sättet att undvika att inbördeskriget eskalerar är genom seriösa fredsförhandlingar med talibanerna som innebär att de får makten i delar av landet. Att kräva att talibanerna först ska avväpnas och skriva under konstitutionen leder ingen vart. Afghanistan är fullt av krigsherrar och privata miliser och ingen av dem kommer i förväg acceptera konstitutionen.

– Det värsta tänkbara scenariot är att vi fortsätter kriget som hittills och när vi drar oss ur blir inbördeskriget ännu blodigare. De afghanska säkerhetsstyrkorna skulle kollapsa och följas av en direkt konfrontation mellan landets krigsherrar och talibanerna. Vi kan såklart stanna kvar i ytterligare 20 år men det skulle inte förändra något, dessutom är det inte politiskt realistiskt. Vi kan inte vinna kriget. Hur vi än vrider och vänder på det är Afghanistan en tragedi och det är vi som har skrivit den sista akten.

När jag läser dina reseskildringar från 80-talets Afghanistan uppdagas krigets meningslöshet. Vi blundar för samma problem nu som då. Det krigshärjade landskapet, den fattiga befolkningen, laglösheten. Istället för att lära av historien upprepar vi den. Jag kommer att tänka på vad Milan Kundera skriver i Skrattets och glömskans bok: ”Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan”. Hur tänker du kring detta?

– Jag tänker inte på Kundera när jag tänker på krigen i Afghanistan. Kundera upplevde, som tjeckoslovakisk oliktänkande, under det kalla kriget hur den totalitära regimen hela tiden förvanskade historien för att den skulle passa den marxistiska läran. I folkets minne fanns motståndspotential, viktiga vittnesmål om att saker och ting inte stämde med de totalitära tolkningarna. Man brukar säga att det är segrarna som skriver historien, ryssarna var inte segrare i Afghanistan. Historien om deras misslyckade invasion finns fullständigt åtkomlig för oss men ändå följer vi exakt samma felaktiga mönster som Röda armén. Vi vet mycket väl varför Sovjetmakten besegrades: du kan inte tvinga ett folk att omfamna modernitet, särskilt inte ett så förankrat, konservativt, självmedvetet och krigsvant folk som det afghanska. Inga totalitära makter har begravt sanningen för oss. Det är en frivillig, självförvållad minnesförlust.

I en av skildringarna från Afghanistan, under sovjetisk ockupation, skriver Carsten Jensen om tystnaden kring Sovjets krigsförbrytelser och det moraliska förfall denna tystnad leder till. Han beskriver Afghanistan som månens baksida: ”Det finns människor på jorden som är dömda till att leva på en evig baksida, osynliga för våra blickar, utestängda från solens och rättfärdighetens ljus, i ett mörker som inte har något slut.”

Hur ser du på det i dag – lever afghanerna fortfarande på månens baksida?

– På 80-talet hörde vi knappt något om kriget i Afghanistan. CIA stödde Mujahedinkrigarna med miljarder samtidigt som det afghanska folkets lidande var osynligt i nyheterna. I dag får vi höra mycket från Afghanistan. Vi hör om generalers absurda, samstämmiga och optimistiska syn på kriget. Journalisterna rapporterar från Kabul där de möter den utbildade medelklassen, som naturligtvis är entusiastiska över vår närvaro eftersom de är beroende av den. Men 80 procent av afghanerna lever på landsbygden i fattigdom, underkastade ett laglöst kaos. Månen är tillbaka. Vi får aldrig höra om deras liv eller veta vad de tycker. Men det är här talibanerna rekryterar och finner sin styrka.

– För 25 år sedan var det precis likadant. Den urbana medelklassen var på ryssarnas sida men landsbygdsbefolkningen var det aldrig, precis som de inte heller är på vår.