Vi träffas aldrig, Jörgen Gassilewski och jag. Inga klirrande koppar på författarens favoritkafé, inget ”hemma hos”-reportage. Om det inte var för att jag har sett honom på håll, eller i alla fall någon som liknar honom, skulle jag vara beredd att tro att han överhuvudtaget inte finns. Också i sina dikter är han spöklikt frånvarande.
Istället har vi ett mailsamtal, ”eftersom man brukar uttrycka sig mer precist då”, som Gassilewski skriver. En belysande kommentar från en författare som alltsedan debuten har varit upptagen av textens, språkets och kommunikationens möjligheter och svårigheter.

Gassilewski debuterade 1987 med diktsamlingen Du på Albert Bonniers förlag. Överlag mottogs den av en positiv kritikerkår, även om man inte alltid tycktes förstå vad det var som gjorde att texten var så bra.
Det här var alltså på 80-talet. En tid där poesin mest beskrevs som språkmaterialistisk och postmodernistisk – eller kort och gott som obegriplig, enligt en del. Själv kände Gassilewski sig aldrig som en del av den dåvarande samtida svenska poesin, även om han upplevde ett visst släktskap med författare som Ann Jäderlund, Katarina Frostenson, Stig Larsson med flera. Men på det stora hela såg han sig som ganska isolerad och bodde vid tiden för debuten i Köpenhamn där han studerade konst. Och det är från konstvärlden allting har sin början.
– Vi skulle ha elevutställning på Gerlesborgsskolan i Stockholm, där jag gick 1983, och jag skulle göra ett konceptkonstverk: i ett sträck skulle jag på skrivmaskin skriva trettiotvå sidor text och sedan tejpa ihop sidorna till ett dragspel och ställa ut resultatet. Elevutställningen blev inställd och istället skickade jag in manuset till ett antal bokförlag, för att göra något med det, och utan att riktigt veta vad det innebar eller var. Till min oerhörda förvåning fick jag ett mycket positivt gensvar från Bonniers. Och på den vägen är det...

Istället för 80-talets svenska poesi identifierade han sig med den tänkande och filosoferande konceptuella konsten. En konstriktning som han skriver utgör en vändning i konsthistorien, där konsten kritiskt och utåtriktat söker sig mot outforskade terränger. Därmed var den också en kritik av poesin.
– Jag upplevde till exempel att det gängse sättet att uttrycka ett jag i en text eller dikt hade mycket av gest i sig. Och att konceptkonsten visade på sprickor, visade på andra sätt att komma åt något reellt, något verkligt.

Gassilewski lyfter framförallt fram Joseph Kosuth och Lawrence Wiener från 60- och 70-talets amerikanska konceptkonst, liksom den banbrytande franske konstnären Marcel Duchamp. De fick honom att skriva på det sättet han kom att göra och att också våga tro på ett sådant uttryckssätt.

Trots att kritikerna har velat betrakta Gassilewskis poesi som en del av 80-talets obegripligheter har han själv har aldrig upplevt sin poesi som varken konstig, experimentell eller ovanlig, delvis på grund utav konceptkonstens inflytande, men också på grund av en egen inre övertygelse. Som författare är det svårt att leva sig in i att läsaren skulle uppleva dikterna som obegripliga.
– Jag tror att det hos alla författare, i alla fall hos mig, finns ett slags ”författarens naivitet”, där man tror att det som är bra också är optimalt läsbart, förståeligt och kommunikativt i allmän mening. Och kanske måste man ha den här naiviteten för att kunna skriva.

Länge har Gassilewski varit tydlig med att det inte finns något uppsåt att vara obegriplig från hans sida och han vill ogärna se sig som en författare som bejakar något slags kaos. Textens stil och form kommer ur syftet med texten, vilket han alltid vill uttrycka så klart som möjligt.

Ofta finns det en strikt formell princip bakom texten. Så tog till exempel skapelsens sedelärande samtal från 2002 sin form delvis av den historiska förlagan och delvis av John Cages Lectures on Nothing. Inte sällan har texterna präglats av frånvaron av något identifierbart diktjag, frånvaron av narrativitet, eller av en obundenhet till någon bestämd tid- och plats.

I dag tycker han att inspirationen, eller snarare provokationen, kommer från språkets gnissel och omöjlighet.
– Det handlar om konflikt, om att jag är arg, det är ganska aggressivt. Och aggressionen riktas mot att språket är så auktoritärt, så hierarkiskt att det tycks omöjligt att skildra ”låga” saker på ett värdigt, respektfullt och sanningsenligt sätt. I min nya bok, med den långa titeln pärla barbie klistermärke Vi hade vi inte. Kommer att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att, som kommer i februari nästa år, är en utgångspunkt Iphone-filmer som min nioåriga dotter och min femåriga son tagit själva av sina rum. De seglar in och ut ur bokhyllor, beskriver vad som finns där, beskriver sina belamrande byggen, skriker, sjunger, kameran åker blixtsnabbt upp i taket och ner i golvet, man blir sjösjuk, det finns ingen känsla av gravitation, vad som helst kan hända. Att skriva detta utan att hamna i ”barn”-genren, att man tycker det är rörande, att man ler, att det är gulligt, att det är den lilla världen – utan att detta är på liv och död som allt annat – det är en utmaning.

Den ”jag”-lösa dikten kan vara svår att begripa. Åtminstone bryter den med en lång historisk tradition inom lyrikgenren. Gassilewski understryker dock att något expressivt diktjag aldrig har hört hemma i hans poesi. Han har hela tiden strävat efter att göra sig av med den lyriska signaturen, det poetiska tilltalet, som oftast står i vägen för något större, nämligen texten själv. Däremot intresserar han sig mycket för subjektivitet, som kan ta sig många olika uttryck. Kanske är ”jaget” så som det traditionellt brukar användas i dikt, i själva verket en bromsklots när det gäller att visa fram det subjektiva i dikten?

Ända sedan debuten har viljan funnits att skriva en bok som obemärkt, ord för ord förändras, så att den är något helt annat i slutet än vad den framstod som i början, utan att läsaren ens har kunnat märka det.
Det behöver inte innebära en fysisk rörelse, där ord och meningar är utspridda över bokens hela sida, utan det kan likaväl uppstå som en ”muskelrörelse”, som Gassilewski själv har kallat det, i Sommarens tankar från 1989. Det kan också märkas i en sådan formellt enkel och kontrollerad bok som debuten Du, där man redan i inledningen känner av denna rörelse, som uppstår ur spänningsfältet mellan kroppar och mellan ord. Men vart tar denna rörelse oss?
– Jag tror att den spridning av tilltal, av uttryck, men också av grafiskt utseende och av satsytor som man kan hitta genom böckerna, samtliga går att spåra tillbaka denna ursprungliga vilja att liksom lura med läsaren (och sig själv) från en terräng till en annan, i förlängningen kanske att förändra läsaren (och sig själv).

Förutom att kanske ha förändrat sig själv och läsarna, har han utan tvekan varit med om att förändra den samtida poesin, både som enskild poet och som en del av den monumentala tidskriften OEI, vilken etablerades 1999. Exempel på detta får man i den nyligen utkomna antologin 32/2011, där han som en av fyra redaktörer presenterar 00-talets svenska poesi. I sin subjektskritiska och verklighetsundersökande poesi har han fått sällskap av poeter som Johan Jönson, Hanna Hallgren, Emil Boss och ett antal andra poeter som också ifrågasätter det traditionella diktjaget. I 00-talets poesi finns ofta andra former av personliga tilltal som uttrycks genom att man plockar in sin yrkeserfarenhet och sin sociala verklighet genom så skilda källor och material som lönespecifikationer, lagtexter, instruktionstexter, tv-serier med mera.
– Poesin är mer utåtriktad, mer social, mer politisk i dag, anser Gassilewski.

Och inte heller tycker sig redaktörerna se några skäl till oro över poesins livskraft. Poesin, som befinner sig på motsatt sida av den marknadsekonomiska logiken, har det tufft ekonomiskt, vilket naturligtvis är ett problem för förlag, tidskrifter och andra kommersiella aktörer. Men så länge det finns ett intresse för poesi kommer ny poesi att skrivas och texterna kommer fortsätta tala. Som en röst från den andra sidan.