Med tanke på att Thompson gav upphov till termen ”gonzo journalism”, en typ av journalistik som utgår från den subjektiva berättelsen, är det inte svårt att se att filmernas respektive huvudroller, Raoul Duke och Paul Kemp, är Thompson själv.

Men där tar likheterna slut. För där Fear and loathing... var psykedelisk och provokativ är The rum diary tillrättalagd och lite lagom slummig utan att bryta mot en balanserad färgskala. Trots en påtänd scen som involverar en väldigt äcklig tunga saknas här den visuella galenskapen. I Fear and loathing... användes drogrusen för att visa på det kapitalistiska systemets underliggande fascism. I The rum diary är ruset, precis som filmen, ett ofarligt tidsfördriv.

The rum diary utspelar sig i Puerto Rico under tidigt 60-tal och Kemp har just anlänt till ön för ett jobb på den lokala dagstidningen. Han blir vän med en fotograf, dras in i ett fult riskkapitalistiskt spel och blir kär.

Men vad filmen handlar om är lite svårt att säga. Kanske just för att den vill sitta på många stolar. Den vill vara trovärdig för Thompsons fans, därav en ofokuserad kritik mot riskkapitalister. Samtidigt vill den inte vara politisk, därav de tvångsmässiga kärleksscenerna och ett pinsamt fokus på Kemps blonda kärleksintresse. Lättsam och romantisk feelgood känns inte riktigt rätt i Thompson-sammanhang.

I Thompsons båda böcker var uppgörelsen med den amerikanska drömmen böckernas momentum. The rum diary försöker föra vidare Thompsons patos men det fastnar i några tvångsmässigt inslängda repliker – som ”det finns inte någon dröm” – och ger ett ihåligt intryck.

Berättelsen placering i Puerto Rico hade kunnat erbjuda en verklig kritik. Nu används ön som ”en varm och farlig plats”, som vilken som helst utanför västvärldens lugna vrå. Det känns ytligt och oengagerat.

Men det är vagt underhållande och småputtrigt roligt. Castingen är över lag godtagbar, Aaron Eckhart är trovärdig som ond kapitalist och Michael Rispoli är en solid sidekick. Däremot börjar jag bli lite trött på att se Johnny Depp ”göra sin grej” trots att han gör det bra. Vore kul att se honom som ond riskkapitalist nästa gång.

Eller varför inte som den tjocka sidekicken. Typecasting är ju alltid lite trist.

The rum diary är en adaption av Hunter S Thompsons bok med samma namn och handlar om hans upplevelser som journalist i 50-talets Puerto Rico. Boken skrevs under tidigt 60-tal men publicerades först 1998.