Den avgörande frågan är om Vänsterpartiet kan lotsa Sveriges befolkning från tillväxtmani mot en ny livsstil där andra värden än de materiella råder. Att Sjöstedt gärna beskriver en sådan livsstil räcker inte. Trettiotimmars arbetsvecka är ett klart steg i rätt riktning om man släpper den kostsamma tanken med generellt bibehållen lön. De fattigaste visst, men varför alla? Behöver medelklassen verkligen fortsätta att överkonsumera?

Sjöstedt har också helt rätt i att omställningen endast kan bli effektiv om den går hand i hand med den ekonomiska politiken, men det finns samtidigt mycket kvar av klargöranden innan partiet är i kapp. Vänsterns eviga kamp för att även de mest välbärgade ska ha ekonomisk trygghet för sin livsstil genom höjda tak i socialförsäkringssystemen är till exempel tvivelaktigt ur klimatsynvinkel. Kanske kan den frågan komma i en ny belysning nu, när de har bestämt sig för en så kallad partiskatt för sina heltidspolitiker.

Det svåraste är att skapa en klimatpolitik som lockar, pockar och går in i hjärtat på valmanskåren, på konsumenterna, ja, till och med på producenterna. Inte minst denna sista grupp är en svår nöt att knäcka i ett samhälle där ekonomisk avkastning är som en helig graal. Det är alltså inte de partier som staplar starkaste koldioxidmål på sitt cv som bör ses som bäst i frågan, det är de partier som får till helhetsbilden.

Det viktigaste är dock att vi har fått en till aktörer för klimatanpassningen av svensk politik. Vänsterpartiets nya fokus bör välkomnas av alla miljövänner, både i och utanför riksdagspartierna. Men det behövs mer än ett eller ett par miljöinriktade partier för att vända livsstilen i ett Sverige som fortfarande är bland de mest tärande länderna per capita. Låt oss hoppas att alla andra ledande politiker vill hoppa på och gärna gå längre.