Ruben Östlunds Play kan diskuteras ur många olika perspektiv. Jag väljer maktspelen som här gestaltas i fritidsmiljön av ett antal pojkar.
Fem pojkar med en inbördes maktordning lockar tre andra pojkar till en kommunikation ”Min bror har en likadan telefon, får jag se”. Redan här uppstår en kritisk situation. Lämna över frivilligt eller hotet trappas upp. Som åskådare till scenen förstår man att överläge och underläge är gestaltat.
Att följa de destruktiva maktspelen, övergreppen och den successiva nedbrytningen av de tre utsatta pojkarnas egenvärde och tillslut apatin påverkar sannolikt alla betraktare.

Dan Olweus, professor i psykologi, har redovisat mobbningsforskning sedan -70 talet och beskrivit maktspelen mellan offer och plågare, där obalansen i makt är en avgörande faktor för att övergrepp kan göras. Då han studerat stora elevgrupper har han också kunnat presentera förklaringsfaktorer på individnivå såsom aggressivitet, dominansbehov och liten medkänsla när det gäller plågare.
Olweus förespråkar insatser på organisations, grupp och individnivå där vuxna har ett ansvar att agera omgående.

På 2000-talet har Olweus forskning kritiserats för att den har varit för individfokuserad samt dessutom haft fokus på elevers aggressivitet.(Frånberg, G-M.& Wrethander, M. Mobbning- en social konstruktion?2011) Dessa forskare utgår ifrån att mobbning är en social konstruktion. De ifrågasätter förekomst av aggressivitet. De menar att eleverna bedriver relationsprojekt och andra elever är resurser i dessa projekt.

En av forskarna har vistats 300 timmar i en årskurs 4 och följt relationsprojekten. Tre elever har inga egna relationsprojekt. De används som resurser i andras relationsskapande. Forskaren var en deltagande observatör, deltog utan att agera mot övergreppen.
En ny elev manipulerades upprepade gånger till att säga eller göra saker på fel sätt, något som ledde till skratt och hån från de andra. Att få honom att duscha med kläderna på efter idrotten med motiveringen ”det gör man i Sverige” eller genom att säga ”vi ses i morgon” till honom på valborgsmässoafton för att få honom att gå till skolan första maj när skolan var stängd.

Författarna ställer tre frågor. Fanns det aggressivitet hos barnen? Vilken tid krävs för att kalla det mobbning? Vem utförde eftersom alla medverkade?
Att tala om kränkningar mellan barn som resurser kan medföra att vi med begreppen kan förändra inriktningen på insatserna. Mobbning och kränkning väcker en varningsklocka hos många. Att tala om utsatta elever som resurser ger helt andra signaler – eleverna är och har resurser. De klarar sig själva. Vuxna behöver inte bry sig.

Eleverna, som betecknades som resurser i andras relationsprojekt, förnedrades grymt. Uppfattade de sig själva som resurser? Knappast. Aggressiviteten i dess fientliga variant var helt igenom närvarande i de aktiviteter som riktades mot eleverna som betecknas som resurser i dessa maktspel. Det fanns ett uppsåt då man försökte få eleven att duscha med kläderna på, att härma hans uttal.
Att tala om dessa aktiviteter som en tillgång blir ett sätt att förvandla det destruktiva till något synnerligen värdefullt. Att tala om övergrepp på detta sätt kanske ligger helt i tiden.

I filmen Play uppvisas maktspelen. Man kan inte ta miste på är vem som har makten eller hur de utsatta pojkarna känner sig. Där finns dominansen, underläget och synlig aggressivitet samt effekterna hos de utsatta pojkarna. Vuxenvärlden såsom passagerarna på vagnen eller förbipasserande tycks inte se eller uppfatta när de är i sammanhanget. Kanske behövs en förståelse och inkännande innan för att kunna aktivera sin egen handlingskapacitet? Att som vuxen titta på är att medverka och bekräfta.

I dag räcker det med en kränkning. För att tala om mobbning krävs en upprepning. I forskningen om elevers relationsprojekt pågick kränkningarna under flera veckor. Alltså mobbning. Vem utförde? Forskaren valde bort klassens maktspel det vill säga det informella maktspelet och dess ledare. Fokus enbart på relationsskapandet och frågan kvarstår för dem – vem utförde vad.

I filmen Play är tidsbegreppet svårfångat men upprepade övergrepp och dess konsekvenser är synnerligen synliga även om de sker utanför skolans område. Som vuxen måste du fråga dig vilket ansvar är du beredd att ta och när?
I dag krävs att vuxna i skolan börjar förändringsarbetet omgående. För detta krävs både ett inkännande och en förståelse av aggressivitetens väsen samt ett helhetsperspektiv på individ, grupp och den organisation man utför arbetet i.
Maktspel och maktlekar som sker utanför skolan finns sannolikt också i skolan. Se filmen Play. Förbered dig för att agera som vuxen i förhållande till barn och ungdom.