I princip är nämndemän lekmän som kan plockas ”från gatan” vid behov. I praktiken har kommunfullmäktigeförsamlingarna fått uppdraget att utse dem. Det brukar bli en, mer eller mindre, proportionellt val av politiker. Dock sammansätts inte respektive domarlag på proportionella grunder. Rättsväsendet är alltför månt om att markera att det är objektivitet och inte värderingar som ska råda. Men i grunden är det alltså politiska val. Politiker förväntas ha olika värderingar. Skulle verkligen en moderat medelålders kvinna döma lika som en grön ungdom?

Självklart säger de rättrådiga, så måste det rimligen vara. Alla ska ju vara lika inför lagen oavsett hur rätten råkar vara sammansatt vid tillfället. Det är detta domarna inte litar på, sannolikt på grund av sina faktiska erfarenheter.

Lagen anger ofta en straffskala inom olika brott ska behandlas. Nu är inte rättens frihet så stor i praktiken eftersom det finns mängder av prejudicerande fall dömda i högre instanser. Domen kan ju överklagas. Men vänder man på detta resonemang skulle man kunna komma fram till att det är bara att knappa in alla data på en dator och få fram straffet. Skulle inte behövas någon tingsrätt alls.

Men så enkelt är det inte. Inte ens om man beaktar alla prejudicerande fall slipper man ett utrymme inom vilket rimlig påföljd kan utmätas. Ytterst hamnar man i bedömningsfrågor och bedömningar vilar på värderingar. När dessutom avsikten och i viss mån förövarens inställning till brottet kommer in i bilden blir det uppenbart svårt och folk med olika värderingar och erfarenheter, folk i olika åldrar och från olika etiska eller religiösa bakgrunder hamnar i olika bedömningar.

Högre upp i rättssystemet har man en majoritet av lagkunniga domare men ändå förekommer det rätt ofta att de gör olika, ibland faktiskt diametralt motsatta bedömningar.

Det finns två principer i en rättsstat som vållar ständiga konflikter. I en rättsstat skapas lagar av politiker. Det är politiker som har det yttersta ansvaret för att lagarna tillämpas på ett rättssäkert sätt av människor. Jag tror inte många skulle vilja ha ett system baserat på välprogrammerade robotdomare. Den andra principen är att alla ska stå lika inför lagen och få en rättvis behandling. Utfallet av denna har gång på gång visat sig varat misslyckat. Medelålders vita män från medelklassen får inte samma påföljder som en invandrare. Sexmissbrukare från rätt miljö kan räkna med en ovanlig stor förståelse från rätterna och ingenting säger att inte de lagkunniga medverkar till detta.

De två nämnda principerna står i viss utsträckning mot varandra. Det gäller att finna en balans. Överklagandemöjligheterna är en viktig del i denna balans. Tanken på att allt ska hanteras objektivt är en orimlig tanke. Domare har värderingar och ingen är helt objektiv. Vi människor påverkar alltid de system vi bygger med våra subjektiva jag.

Kanske skulle man göra om rättsväsendet men inbilla sig inte att konflikterna mellan de två principerna går att sudda bort. En som gör det är uppenbarligen själv belastad av fixidéer utan objektivitet.

László kämpade själv för spelberoendebehandling hellre än fängelsestraff i ett riksbekant fall.