Ändå har i efterhand, ibland genom enskilda ”visselblåsare” men också genom undersökningskommissioner och grävande journalister, som Borgnäs själv, mycket av de offentliga lögnerna krossats, dock utan att blottlägga fullständiga sanningar.

När det gäller ubåtshysterin verkar det klarlagt, bland annat genom den senaste ubåtskommissionen, att det överlag förekom betydligt färre intrång än vad högerpolitiker med Carl Bildt i spetsen, underblåsta av en populistisk kvällspress, påstod. Och framför allt: en del av ubåtarna kom från Nato.

Kom då inga alls från Sovjetunionen? Borgnäs tycks mena det och indicierna för sovjetiska intrång är onekligen mycket svagare än bevisen för ubåtsbesök från Natoländer, bortsett givetvis från den som körde fast i Blekinge skärgård 1981. Men den betedde sig så klumpigt att grundstötningen kan ha varit resultat av felnavigering. Ändå – helt överbevisad om att ingen sovjetisk ubåt, utöver den som togs på bar gärning, någonsin olovligt besökt svenska farvatten känner jag mig inte.

Men det spelar egentligen ingen roll för Borgnäs slutsats. Det viktiga är att det troligen var fråga om ”normalt” intresse för Sveriges kustförsvar från båda det kalla krigets stora pakter, inte en ensidig sovjetisk förberedelse för anfall och ockupation av Sverige, som Bildt & Co hävdade.

Att det med största sannolikhet inte var Christer Pettersson som mördade Olof Palme är väl numera nästan en allmänt accepterad uppfattning, inte minst sedan Leif G W Persson anslutit sig till den. Det mesta tyder på någon form av politisk konspiration, kanske bland högerreaktionära kretsar inom polis och militär som trodde att Palme var sovjetagent och tänkte sälja ut fosterlandet vid sitt förestående Moskvabesök i april 1986.

Det enda ”bevis” som finns mot Christer Pettersson är Lisbeth Palmes utpekande, något som särskilt socialdemokrater inte tycks vilja eller våga ifrågasätta, trots att det är ganska självklart att undra över ett påstått igenkännande av en person man inte känner tidigare, som man sett bara under några sekunder en mörk kväll och flera år senare återser vid en så kallad konfrontation.

Ingvar Carlsson håller i en intervju med Borgnäs fast vid att Christer Pettersson höll i vapnet, med argumentet att han vet att Lisbeth Palme har ”god iakttagelseförmåga”. Men tillägger: ”Sen vet man inte om det fanns andra grupper bakom”. Det skulle alltså kunna tänkas att Lisbeth Palme har rätt, men att Pettersson bara var ett redskap. Jag vill inte påstå att jag tror det, Borgnäs argument emot är starka.

Men kanske kan Ingvar Carlssons tanke vara en ingång till en seriös prövning av teorin om en politisk konspiration, som ju inte alls utretts trots att det borde ha varit det första varje utredare kollar upp med tanke på vem Olof Palme var.

Estonias förlisning är den av de tre händelserna där det borde vara lättast att rensa bland teorierna. Upphäv dykförbudet och se om det finns något bombhål och om det finns några lastbilar med hemlig vapenlast! Alltsammans ligger ju där fortfarande, på bara 70 meters djup. Regeringen skyller på gravfriden, men Borgnäs rapporterar att varken ärkebiskopen eller de flesta anhöriga har något emot dykningar som kan klarlägga vad som hände, eller i varje fall bekräfta eller vederlägga några teorier.

Att Estonia då och då användes för hemliga vapentransporter har långt senare erkänts av militären, men syfte och mottagare har hemlighållits. Handlade det om sovjetiska vapen som i spionagesyfte skulle vidare till Nato? Sänktes Estonia, avsiktligt eller oavsiktligt, för att man försökte dölja skumraskeriet inför en befarad tullkontroll? Det skulle vara lätt att få svar på om dykförbudet upphävdes. Att så inte skett stärker givetvis misstankarna.

Borgnäs visar effektivt att det gemensamma för ubåtshysterin, Palmemordet och Estoniakatastrofen är bristen på seriös utredning, oviljan att ta tag i känsliga förhållanden, mörkläggning och hemlighetsmakeri. Men han ger inte något tydligt svar på varför det blev så. Handlade det bara om svensk godtrogenhet? Eller kanske om att skydda skråintressen inom polis, militär och andra maktgrupper? Eller gällde det, med Borgnäs formulering, att skydda ”nationens intresse”?

En rimligare förklaring kunde vara att både ubåtshysterin och Palmemordet i grund och botten syftade till att krossa Sveriges alliansfrihet och driva in landet i Nato – och att detta syfte, om än inte metoderna, hade stöd långt in i både den militära och politiska makteliten. Därför ville man inte medge att det också fanns Nato-ubåtar vid kusterna, inte rota i vilka politiska motiv som kunde ligga bakom Palmemordet. Inte heller ville man riskera att avslöja att drygt åttahundra människor fick offra livet för att ett suspekt Nato-samarbete skulle döljas.

Men detta är förstås bara vilda spekulationer. Lars Borgnäs håller sig till iskalla fakta, och det är kanske bäst så. Ändå finns det risk att hans krav på förnyade utredningar kommer att mötas med suckar och stön. Det har ju gått så lång tid! Men i Tyskland jagas fortfarande nazistiska folkmördare, i Argentina dömdes nyligen agenter för 70-talsdiktaturen och i Haag och Arusha pågår processer mot folk som begick massmord och folkrättsbrott på 90-talet. Seriösa demokratier gör upp med sitt mörka förflutna.