För en tid sedan efterlyste två skånska socialliberaler, Olle Schmidt och Sverker Oredsson, en islamisk Voltaire (Sydsvenskan 31/8) som en filosofisk stoppkloss mot kvinnoförtryck och shariadyrkan i vissa muslimska invandrarkretsar. Ja, att en mångkulturell grundsyn aldrig får missbrukas för slapphet mot mansgriseri och antidemokrati hos vissa invandrare är solklart. Men är det sant att det inte finns arabisk-muslimska intellektuella av modell Voltaire, som pläderar för mänskliga rättigheter, tolerans, jämställdhet mellan män och kvinnor och så vidare?

Knappast. Visserligen är det inte ovanligt i arabvärlden att också marxister påstår att deras teser ligger inom ramen för islam. En del arabiska feminister envisas med att hänvisa till korancitat för att underbygga sina krav på jämställdhet. Religionens plats i de arabiska samhällena i dag liknar Europa på Voltaires tid, då Guds allmakt ifrågasattes bara av enstaka tänkare.

En av Sveriges kunnigaste kännare av arabiskt tänkande, lundaorientalisten Bengt Knutsson, berättar i sin senaste bok Jag minns mitt Jerusalem (Carlssons) om en träff i Jerusalem mellan en grupp svenska religionslärare som en gång ville träffa en intellektuell muslim och då hade sammanförts med doktor Suleiman, som i många avseenden uppträdde intellektuellt. Men det visade sig också att han trodde på paradiset efter Koranens bokstav. Kunde han då vara intellektuell? Det är förstås tveksamt, eftersom begreppet intellektuell brukar betyda inte bara lärd och kunnig, utan också, påpekar Bengt Knutsson, ”ifrågasättare, skeptiker, tvivlare”.

Ifrågasättare har det dock funnits och finns gott om i arabvärlden. Några av de mera kända är Ibn Rushd, Ibd Khaldun, Ibn Sina, eller Tahtawi som redan i början av 1800-talet drömde om ”gemensam lycka, som bygger på friheten, tanken och fabriken”. Om detta kan man läsa i Arabisk idéhistoria, utgiven av lundaförlaget Alhambra redan för ett kvartssekel sedan.

Närmare vår tid fanns Gamal al-Banna (1920–2013), yngste bror till Muslimska brödraskapets skapare, Hassan al-Banna, som nästan 90-årig gav ut en bok om Islam och tankefriheten, där han konstaterade att det varken i Koranen eller i profetens traditioner finns något påbud om världsligt straff för den som avfaller från islam, alltså inget obligatoriskt dödsstraff, som många tror, inte minst vår tids jihadterrorister. Enligt Gamal al-Banna är tanke-, tros- och yttrandefrihet ett absolut grundvärde i islam. På Wikipedia presenteras han som företrädare för en islamtolkning som är ”rationalistisk, humanitär, egalitär, feministisk, anti-auktoritär, liberal och sekulär”. Kan det vara mer likt Voltaire?

En av de mest kraftfulla av alla arabiska Voltaire-efterföljare är förstås den Sverige-kända författarinnan Nawal al-Saadawi, som varje vecka predikar feminism, sekularism och åsiktsfrihet i den egyptiska tidningen Al-Ahram. Häromsistens (2/9) angrep hon sexuell stympning av kvinnor. I ett referat av hennes artikel betecknar tv-stationen Al-Arabi henne som den ”sekulära” författarinnan.

Det råder alltså ingen brist på arabiska muslimer som i Voltaires anda attackerar frihetsinskränkningar i islams namn. Men tankens frigörelse tar tid. Voltaires Traité sur la tolerence utkom 1763. Franska kvinnor fick rösträtt 1944. Trots dagens kaos i stora delar av arabvärlden och jihadisterorrismens härjningar tror jag inte det ska behöva dröja till 2200-talet innan människor i arabvärlden får åtnjuta grundläggande mänskliga rättigheter. Men det går inte över en natt och under mellantiden kommer flyktingar undan jihadterrorn att fortsätta knacka på våra dörrar. Naturligtvis skall vi, i Voltaires anda, släppa in dem.