Fria Tidningen

Arabisk befrielse behöver motbilder

Hedervärda demokrater stödde insatsen i Libyen och många vill nu se en militär intervention i Syrien. Men revolutionärernas grymheter måste också fram i ljuset. Vi får inte blunda för att "befrielsen" har ett pris. Insatserna måste vägas mot det efterföljande lidandet, skriver Per Gahrton utifrån två nya böcker.

Att den ”arabiska våren” inte är en entydig företeelse har nog de flesta förstått. Det har inte varit endast hedervärda feministiska demokrater på ena sidan, stödda av hedervärda demokratiska västländer, och skumma, brutala diktatorer och folkmördare, stödda av skumma brutala stormakter på den andra. I Egypten och Tunisien fick de hedervärda demokratiska ungdomarna av båda könen inte mycket stöd av världens demokratier när de bäst skulle ha behövt det. I båda fallen har islamister lyckats skörda mycket av det som ungdomarnas frihetskamp sådde. I fallet Bahrain rullade Väst tummarna medan Saudiarabien brutalt förvandlade det landets vårvind till ett blodbad.

Men Libyen då, där ställde ju Väst, inklusive Sverige, upp på den demokratiska revolutionens sida! Tja, om man ska tro Ola Tunander, professor vid det anrika norska fredsforskningsinstitutet PRIO, var det inte mycket som var som det syntes vara i västliga och många arabiska, inte minst Qatar-styrda al-Jezira. Det var inget ”humanitärt krig” mot ett Gaddafiplanerat ”folkmord”, utan snarare ett nykolonialt fransk-brittisk-amerikanskt erövringskrig för att vinna kontrollen över oljekällor, menar Tunander i boken Libyenkrigets geopolitik. Han hänvisar bland annat till ett ganska uppseendeväckande uttalande 2007 av USA:s dåvarande överbefälhavare för Europa, Wesley Clark. Denne refererar ett PM från USA:s försvarsministerium som han fick 2001: ”Denna promemoria beskriver hur vi ska eliminera sju länder på fem år, först Irak och sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen Iran”.

Varje gång folkliga revolutioner eller extremt förtryck får hedervärda demokrater att kräva ”humanitära interventioner” tar stormakter med helt andra intressen chansen att roffa åt sig lite mer av världens knappa resurser – förutsatt att förtryckaren inte är en trogen allierad, som Mubarak eller Ben Ali eller kungen av Bahrain. Och ständigt luras goda demokrater att medverka i spelet, som Sverige när det gällde Libyen.

Men är det inte bra att Gaddafi är borta? Jo, men var det värt priset? Alla rasistiska mord på svarta libyer eller gästarbetare. Kvinnoförtrycket. Alla lemlästade och döda. Islamisternas frammarsch. Det interna klanstyrda kaoset. Jämför med Irak, där det tio år efter ”befrielsen” fortfarande exploderar sekteristiska bomber i folksamlingar. Eller Afghanistan, som till och med danska Politikens ledarsida härom dagen erkände som totalt fiasko ur demokrati- och kvinnobefrielsesynvinkel.

Ändå är det många hedervärda demokrater som nu kräver västlig militär intervention i Syrien. Ja, om man bara läser lidanderapporterna från flyktinglägren och de flygbombade syriska städerna är man beredd att instämma. Men då bör man läsa Mohamed Omars lilla skrift Den syriska tragedin (Aguéli förlag). Inte för att den innehåller sanningen. Den är klart ensidig, nämner knappast Assad-regimens och Baathpartiets förtryck, men har så mycket mer att berätta om upprorssidans grymheter och deklarerade islamistiska avsikter. Nog är det en tankeställare när han refererar en intervju med den hyllade, evige nobelpriskandidaten, den syriske diktaren Adonis, som i februari 2012 försäkrar att ”jag stödjer inte oppositionen”.

Den 25 januari uppmanade den avhoppade generalen Manaf Tlass i Le Monde den syriska oppositionen att sluta kräva ”total seger” och istället vara beredd till överläggningar med regimen – som det enda sättet att snabbt stoppa blodbadet. Bashar al-Assad kommer naturligtvis att falla ändå efter en tid, men om han stängs in i ett hörn kommer blodet fortsätta att flyta. Om man ska tro Omar finns det en hel del i Fria Syriska Armén som struntar i det, för i deras världsbild är martyrdöden detsamma som enkel biljett till Paradiset.

Det finns förstås många andra som bekämpar Baathregimen, inte bara sunnitiska fanatiker utan också demokratiska alawiter, kristna och sekulära. Bilden är inte entydig. Men Omars varningar är värda att läsa. Att han själv har ett förflutet som aggressiv islamist är ingen nackdel.

Samtidigt är inte all islamism liktydig med diktatur. Liksom socialism och liberalism finns det otaliga schatteringar, från religionsfanatisk terrorism till ett moderniserat tänkande som är lika förenligt med demokrati som kristdemokrati modell CDU eller arbetarsionism modell Meretz i Israel. Så islamistregimerna i Egypten och Tunisien behöver inte leda till teokrati modell Iran, än har de inte krossat de demokratiska landvinningarna, arabvärldens omvandling och demokratisering pågår och kommer att fortsätta länge.

Under denna långa, kaotiska maktkamp bör man som utomstående iakttagare försöka befria sig från den sorts godtrogenhet som ligger nära till hands i ett land som inte haft krig på egen mark på 200 år. Man måste minnas att ”krigets första offer är sanningen”, att krig aldrig förs av de skäl som anges. Man måste inse att det alltid finns krafter som försöker kidnappa alla behjärtansvärda insatser, från frihetsrevolutioner till humanitära militära interventioner. I det läget är det nyttigt med motbilder, som Tunanders och Omars. Vilket inte betyder att de funnit hela sanningen.

Fakta: 

Läs mer

• Ola Tunander: Libyenkrigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig?, Celanders förlag (2012).

• Mohamed Omar: Den syriska tragedin, Aguéli förlag (2012).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ett hus fullt av lesbiskhet

En turnerande valstuga som också är ett lesbiskt referensbibliotek, en interaktiv installation och ett lesbiskt performance. Det är visionen för projektet Lesbisk makt 2014, som just nu samlar in lesbiska historier och tankar.

Landets Fria

Dubbad till hedersdoktor

Jonas Gardell har utsetts till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet för sin romansvit Torka aldrig tårar utan handskar.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu