År 2012 markerar slutet för Kyotoprotokollets första åtagandeperiod. En av de stora utmaningarna under klimattoppmötet i Durban blir därför att förhandla fram ett nytt klimatavtal, något som misslyckades under mötet i Köpenhamn för två år sedan.

Under förra årets möte i Cancún togs en del steg på vägen, bland annat kom man överens om att det nya avtalet bör utgå från FN:s tvågradersmål. Men det finns fortfarande många frågor där världens länder är oeniga, vilket gör att det kanske inte blir något avtal den här gången heller.

– Jag hoppas att politikerna har lärt sig någonting av de tidigare misslyckandena och att det blir någon form av avtal. Men jag vågar inte tro på några större framsteg, säger Deliang Chen, professor i geovetenskap vid Göteborgs Universitet.

Tillsammans med kollegorna Thomas Sterner och Ulf Molau, som forskar i miljöekonomi respektive biologisk mångfald ingår han i den världsomspännande forskningsgrupp som arbetar med att ta fram material till FN:s klimatpanel IPCC:s femte utvärderingsrapport.

Thomas Sterner lyfter vikten av ett klimatavtal som inte bara är bindande utan också rättvist.

– Indien har 16 procent av jordens invånare men står bara för fyra procent av de globala växthusutsläppen. I USA är förhållandet tvärtom. Det är orimligt att begära att de ska minska sina utsläpp lika mycket, säger han.

Ulf Molau håller med om att rättviseaspekten har stor betydelse och menar att det trots allt kan vara bättre att det inte blir något nytt avtal alls än ett avtal med låga ambitioner som bara ett fåtal länder undertecknar.

– Vi ska komma ihåg att det bara var 30 länder som skrev under Kyotoprotokollet från början och det dröjde åtta år innan det kunde träda i kraft. Även om det blir ett nytt avtal nu är risken stor att det bara är ett fåtal länder som skriver under även den här gången, säger Ulf Molau.

Någon brist på underlag finns knappast. IPCC har ända sedan 1987 arbetat med att ta fram rapporter om klimatförändringarna som ska ligga till grund för de politiska besluten. Problemet är snarare att få politikerna att lyssna på forskarnas argument.

– För att kunna skära ner de globala koldioxidutsläppen med två procent om året, vilket är nödvändigt, behövs kraftfulla politiska instrument. Och det enda instrument som har haft någon större påverkan så här långt är bensinskatten, säger Thomas Sterner.

Den enklaste och kraftfullaste metoden för att minska koldioxidutsläppen, enligt Thomas Sterner, skulle vara att höja bensinpriset med 300 procent.

– Tyvärr vägrar USA tro på att den här metoden fungerar, säger han och visar diagram på utvecklingen av bensinpriset i USA och några andra länder.

Trots att USA står för en stor del av världens bensinanvänding har priset inte alls ökat i samma omfattning som i till exempel Italien och Storbritannien.Thomas Sterner menar också att höjd bensinskatt skulle ha en utjämnande ekonomisk effekt. Undersökningar visar nämligen att den rikare delen av befolkningen lägger en betydligt större andel av sin inkomst på transport än vad den fattigare delen gör.

Trots att mycket står på spel i Durban har den svenska medierapporteringen hittills varit betydligt lägre än under klimattoppmötet i Köpenhamn för två år sedan. Ulf Molau tror att det till stor del beror på den ekonomiska krisen som har dominerat media de senaste månaderna.

– Krisen i ekonomin gör att klimatdebatten får gå på sparlåga. Det är en väldigt olycklig situation eftersom det bara fördröjer processen, säger han.