När de arabiska revolutionerna gick framåt och diktatorerna föll tyckte sig många kommentatorer ha funnit ett nytt revolutionärt subjekt. Internet, mobiltelefoner och sociala medier var de arabiska revolutionernas motor, jublades det. Inte bland alla förstås, men hos anmärkningsvärt många, inte minst journalister och en del forskare, har den elektroniska sidan av revolutionen blivit det viktigaste som hände i våras.

Visst var de elektroniska verktygen betydelsefulla. Precis som brev, kurirer, dagstidningar, radio, telefon och tv spelat väsentliga roller i historiens alla revolutioner. (Se Robert Darntons analys av tryckteknikens roll i franska revolutionen i hans och Daniel Roches antologi Revolution in print (1989) för ett bra exempel.) Nya och decentraliserade medier blir extra viktiga då statsapparaten inte har full kontroll på dem. Men att från den insikten dra slutsatsen att de arabiska revolutionerna twittrades fram är ett logiskt hopp som borde skärskådas kritiskt. 

Lite ironiskt är att synen på internets progressiva roll i politiken ändrades radikalt under försommaren. I efterspelet till massakern på Utöya var många istället övertygade om att kommentarsfälten i tidningarnas nätupplagor borde stängas ned. Det som nyss hade hyllats som en demokratisk innovation som släppt in vanligt folk i debatten, sågs nu som en fascistisk förtrupp på nätet som triggade hat och massmord.

Båda reaktionerna visar på en överskattning av nätets och de sociala mediernas betydelse. Men också, vilket är viktigare, på en förvirrad politisk kultur med en allt suddigare förståelse av det offentliga:  Alla tycks ha glömt att det politiska är kollektivt. Men denna glömska har inte kommit till av en slump. Den fyller en funktion i vidmakthållandet av en världsåskådning. För när Facebook och Twitter pekades ut som hjältar i de arabiska revolutionerna skymde det de hundratusentals människor som hade gått ut på gatorna, slagits med poliser, demonstrerat och ockuperat torg. I förgrunden placerades istället västs egen frihetsälskande uppfinningsrikedom. Det är som om det bara är så man i Väst kan tänka sig social förändring. Den måste ha (västlig) modernitet, demokrati, ingenjörsanda och kapitalism som ursprung.

Faktum är att  revolutionen kommunicerades på alla möjliga sätt. Väggkonst, flygblad och piratradio ingick i arsenalen. En syriansk vän har berättat att man på bagerier i Damaskus sålt bröd med revolutionära uppmaningar inskrivna direkt i degen och att vissa böneutropare förutom att prisa allah och att gå till moskén också uppmanade folk att demonstrera.

Men utöver ren västlig chauvinism tror jag dit fokuseringen på nätet som revolutionens motor fyller ett mer akut behov.  Den låter också väst glömma vad de arabiska revolutionerna vänder upp inför våra ögon: lögnen om USA och EU som agenter för demokrati 

i arabvärlden (och globalt). För lika mycket som en revolt mot diktaturer är ju upproren mot Ben Ali, Mubarak, Gaddafi och Assad en utmaning av dessa regimers ekonomiska och geopolitiska fundament. USA:s och Europas (och tidigare Sovjets) roll i regionen, historiskt och i dag, har varit att med ekonomiska medel stabilisera och konservera ett antal repressiva regimer, i utbyte mot handelsavtal, olja, Israels säkerhet och allierade partners. Något bistånd till dessa länders demokratiska motståndsrörelser har knappast funnits som kan jämföras med stödet till de sittande regimerna. Denna politik höll man fast vid – ända tills revolten tagit sig ut på gatorna och regimerna börjat falla. Först då hördes andra tongångar från ledare i väst.

Förklaringar är alltid komplexa. Att det skedde nu berodde förstås även på gnistan i Tunisien (eller Iran) och att revolterna sedan inspirerade varandra. Och hastigheten i bildöverföringen; visst är internet med som en aktör. Men en faktor som diskuteras förvånansvärt lite är att de arabiska folken under 2000-talet också kunnat se hur marken under de förtryckande regimerna har börjat skaka. Inte bara moraliskt, utan även ekonomiskt och militärt. USA sitter fast i en finansiell rävsax och är på väg att dra sig ut, tilltufsat, ur såväl Irak som Afghanistan. Europa som stormakt och global ledare verkar avlägset, med flera konkursfärdiga länder, en skröplig valutaunion och en otydlig utrikespolitik. 

Detta skänker vidare visst ljus över den begränsade roll som islamismen spelade i de initiala skedena i dessa revolter. Som den libanesiske journalisten Samir Kassir insisterade, till exempel i sin bok, Being arab (2004), bör vi se den radikala islamismen som något som vuxit i samspel med den västliga dominansen i Mellanöstern och inte som ett slags endogen patologi i arabvärlden. Genom att under decennier finansiera krig i regionen, liksom Mubaraks våldsapparat och Israels kolonisering av Palestina, och genom att hålla de korrupta arabiska diktaturerna under armarna, inräknat tävlingen bland EU:s ledare att utnämna Gaddafi till en ny jolly good fellow, har Europa och USA devalverat sig själva som rättfärdiga och demokratiska förebilder. Därmed gav man också islamismen ett argument på silverfat. Vem erbjöd ett trovärdigt alternativ och visade lite ryggrad: västs ledare, de arabiska diktatorerna eller imamerna som utmanade dem alla?

Den rationalisering av stödet till diktaturerna som väst hållit sig med, som ett värn mot fundamentalistisk islam och garanti för ”stabilitet”, visar sig nu, under den arabiska våren, snarare ha varit precis dess motsats, ett upprätthållande av den ”arabiska sjukan” – den sociala misären och de odemokratiska regimerna – och därför ett bränsle för islamism och en försäkring om regionens fortsatta instabilitet. 

Detta förvirrade mottagande av en revolt på gatan, vars slagord ropar på en öppen offentlighet, måste ha sin grund i den förvirring om västs offentliga sfär och oss själva som politiska aktörer som infunnit sig efter en lång period av nyliberal hegemoni mixat med en nykonservativ reaktion – liberalismens paradox. För i takt med att marknad och avreglering vävts samman med säkerhetstänkande, familjevärden och nationalism så har aktivism och välfärdssystem fått ett dåligt namn. Socialdemokratins tillbakagång i Europa har gjort sitt till för att tömma den verkliga offentligheten på utopisk energi. 

Men under 2000-talet har denna antipolitiska politik som bekant fått ett nödvändigt komplement i form av en kvasi-offentlighet som tillskrivs precis de emancipatoriska möjligheter som en gång politiken: de sociala medierna. Där kan drömmar uppfyllas och där kan vi bli fria. Så när den arabiska våren skulle bli begriplig utnämndes dessa medier till både processens orsak och mening.

Samma fixering har präglat analysen och debatten i efterspelet till Utöyamassakern. Trots att de centrala elementen i Anders Behring Breiviks politiska filosofi ekar av budskapet hos flera europeiska ledare under senare år, fann många istället att detta avskyvärda dåd måste ha sitt ursprung i den elektrifierade nätpöbeln. Reflexen blev att undvika en politisk och social analys av det som skett och istället hoppas att en nedsläckning av kommentarsfälten kan hjälpa. Ironiskt nog en åtgärd som mest av allt liknar de arabiska auktoritära regimernas fåfänga impuls att kväsa motståndet. 

Men förlusten av nättidningarnas kommentarer är, minst sagt, överkomlig. Kanske kan det till och med ta luften ur den lite överdrivna förhoppningen om att de erbjudit något slags reellt politiskt inflytande för vanliga människor och på sikt bana väg för insikten att den enda frigörande potential som de sociala medierna rymmer – är möjligheten att befria sig från dem. De kan vara bra till mycket, men revolutionen checkar man inte in på.