Stefans lilla röda är hans tredje samling med tidigare publicerade texter. Den fritt flödande stilen känns igen, och han har utvecklats till en verkligt skicklig krönikör. Han tar avstamp i den egna vardagen, låter två eller tre tanketrådar tvinna sig runt varandra på ett till synes spontant sätt, och när man nått till slutet har texten öppnat sig till en allmängiltighet.

Samtidigt är det här den argaste boken hittills. Men ilskan över samtiden och samhället är egentligen ett uttryck för rädsla. Stefan Sundström känner ett dunkelt hot mullra. En hotande klimatkollaps. Ett samhälle där solidariteten urholkas och medborgarna blir kunder. En värld som trampat gasen i botten på motorvägen till helvetet.

Mest skrämmande av allt: att makthavarna blivit så mycket skickligare på att manipulera. Propagandan, reklamen och de offentliga lögnerna kan skrämma skiten ur vem som helst. Känslan av vanmakt är förlamande. Paranoian hotar runt hörnet.

Sundström sliter sig bort från den mediala forsen: ”Vill inte sitta där egentligen, det är mest därför jag går ut och hämtar ved, jag vill inte känna denna maktlöshet, jag vill hugga ved, hämta in den och känna att det är jag som gör så huset blir varmt, jag vill spela musik och se folk bli glada, jag vill känna att det faktiskt spelar roll vad jag gör. Så känns det inte när jag sitter här vid datorn och läser dessa dystra nyheter.”

Så slits han mellan att dra sig undan eller att börja supa för att bara stå ut eller att faktiskt försöka göra något. Att då skriva om det som rör sig i hans hjärta är inte det sämsta. Vi är många som kan känna igen oss – och plötsligt är vi inte ensamma med vår ilska och vanmakt.