Att skriva
historiska romaner är svårt. Att läsa dem också. Det visar Jan Guillous Brobyggarna
och Jackie Jakubowskis anklagelse att den innebär "historierevisionism av
värsta sort" (DN 14/9).

Till skillnad
från en avhandling syftar den historiska romanen framför allt till inlevelse.
Utifrån tillgängliga fakta försöker den träda in i den skildrade tidens
händelser. Dess fråga är: hur tedde sig det som hände när det hände för dem som
var där? Jämfört med
de brittiska och holländska folkmorden i Afrika måste tyskarnas betraktas som
en mild västanfläkt.

För dem som var med där och då var Tyskland relativt sett
vad Guillou i teveprogrammet Babel den 8/9 kallade ”the good guys”.
Vilket inte innebär att det inte skulle finnas, som Jakubowski skriver, ”en röd
tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika… och den nazistiska
’slutliga lösningen tre decennier sedan.” 

Tyskland
enades sent och kom in i kapplöpningen om Afrika bara på sluttampen. Den tyska
imperialismen skulle som vi vet snart nog växa sig stark. Naturligtvis är det
fånigt av en gammal antiimperialist som Guillou att, likaså i Babel, utmåla den
som ett utslag av humanitet. Herero- och namafolken som åren 1904–1907 gör
uppror mot tyskarna i landet uppfattade uppenbarligen inte de främmande
herrarna som stora filantroper. Priset de fick betala var också att utsättas
för vad som kallats 1900-talets första folkmord. 

Men
jämförelsen handlar väl egentligen mindre om Tysklands enorma godhet, och mer
om Storbritanniens och Belgiens enorma grymhet. Vår stora blindhet är
att vi inte vill se hur den brittiska och belgiska kronan bedrev
utrotningsaktioner som inte ligger Förintelsen efter i raseri. 

Just här
finns problemets kärna: 1940-talet var en industriell tillämpning av den
västerländska folkmordspolitiken i Afrika och Asien. Koncentrationsläger och
utrotningskrig är ett fasansfullt europeiskt arv, inte ett tyskt. Att
Storbritannien och Belgien till skillnad från Tyskland inte framstått som
skurkstater i historieböckerna säger en hel del. Hjälte- och skurkrollerna
skiftar genom historien. Inte bara kan befriaren snart själv bli förtryckare. 

Än viktigare för frågan om ”the good guy” och ”the bad guy” är vem som har makt
att definiera. Ofta har vi svårt att se klart eftersom det är segraren som skriver
historien. Bland annat är
det just dessa mekanismer som Jan Guillou uttalat vill sätta lyset på med sin
nya serie med historiska romaner. Det facit som Jackie Jakubowski levererar var
inte synligt för dem så levde där och då. 

I backspegeln lyser ofta den kranka
blekheten över det förflutnas landskap. Mitt i skeendet är de flesta av oss
både förblindade och fega.