Klarar vi av att begränsa konsumtionssamhället?
Morot eller piska? Ska vi klara de globala kriserna med så infantilt begränsade grepp som de ekonomiska styrmedlen medger? En god tanke är att det som förstör för miljön ska kosta och att det som är bra ska vara billigt. Men är det då så enkelt som att lägga diverse skatter på det dåliga och ge premier för det andra? Nej, så enkelt är det verkligen inte. Låt oss ta miljöbilspremien, som regeringen vill ändra på, som exempel. (I detta sammanhang struntar jag i att den redan från början ansågs vara en dålig variant på morot och piska.)
I dag får man skattelättnad om bilen släpper ut en viss mängd koldioxid per kilometer. Detta oberoende av bilens storlek. Bra kan man tycka. Det lockar kunden till lättare bilar med bra motorer. Ett problem behöver dock hanteras: alla kan inte klara sig med små bilar. Det finns situationer där en stor bil kan vara närmast nödvändig. Visst vore det en god tanke att de också premierades om de, för sin klass, släppte ut lite växthusgaser?
Detta åtgärdas med regeringens idé att vikta premien. Så en tung bil som drar relativt lite soppa klarar sig bättre än en liten med normalförbrukning, trots att den lilla drar mindre. Styrningen mot små bilar försvinner, med andra ord.
Det är lätt att snabbt inse att morot och piska i rent ekonomiska termer kommer till korta. När jag tittar på en vanlig väg härikring förvånas jag över det stora antalet tunga fordon, av typ stadsjeepar. Sällan sitter det fler än två i dem. Högt över asfalten tronar föraren som en mäktig riddare på sin springare. Vad tusan driver alla dessa fordonsägare? Inte är det värnandet om klimat eller ens plånbok. Det är nog helt andra saker.
Under de misslyckade kommunistiska diktaturerna hade man många idéer på hur man skulle lägga sig i folks konsumtionsvanor. Det fabricerade gärna bara bruna, robusta skor till en hel befolkning. Det var nog en arbetarklassens triumf att inte förse pippinetta damer med högklackat. Det ena ingreppet efter det andra i folks liv rättfärdigades med utgångspunkt ifrån en ideologisk moralism, väl uppbackat av säkerhetspolis och censur. Är då idén om en samhälleligt begränsning av vanor helt bortkastad med det? Kan det vara så att människan bara har en ekonomisk egenvinning som drivkraft för att rädda medmänniskor i låglänta tropiska deltan från ständiga översvämningar?
Utan att svara på denna fråga, konstaterar jag att de ekonomiska styrmedlen har tre avgörande problem: de räcker sällan till för att förändra ett beteende, de slår ofta blint och onyanserat, men värst är kanske att de betonar och frammanar den ekonomiska egennyttan.
Om folk ska avstå från sina bauta bilar endast på grund av ekonomiska skäl blir budskapet att det gäller att följa de mest ekonomiskt fördelaktiga spåren i livet. Man kan nästan anta att de är de mest solidariska, då styrningen går ut på det.
Alltså är det både ekonomiskt och ekologiskt fördelaktigt att smita undan skattmasen genom att på ett legalt sätt överföra sina vinster till skatteparadis. Det lönsammaste var ju det goda?
Vi måste skaka av oss kommunistspökena och Mammons hegemoni om vi förutsättningslöst ska kunna finna bästa tänkbara samhällsordning med en chans att bidra till en global balans.
László har flytt från kommunism till detta Mammons hegenomi och skakar fortfarande på sitt huvud.
