Sebastian hade fått tre hjärtstillestånd som en effekt av att blanda tabletter med alkohol. Han hade varit ute och festat på kvällen. Det var mycket folk i omlopp. Tre veckor senare dog en annan ung kille, på samma sätt.

Elisabeth och hennes man Erik kämpade hårt för sin son långt innan den ödesdigra kvällen. Sebastian var en sökare, som trodde gott om alla och som hade ett stort socialt nätverk. Han var musiker och lite av ett partydjur. Rastlösheten fanns hos honom redan som barn.

– Vi kände oss maktlösa. Vi gjorde allt. Tog själva kontakt med fältgruppen och gick på möten, men det är svårt, för när det väl gäller finns inte samhället där. Man står ensam, säger Elisabeth.

Efter Sebastians död kom först chocken. Och sedan ilskan. Över langare som tjänar pengar på unga. Viljan att varna så många som möjligt. Att berätta Sebastians historia och att ett missbruk inte behöver vara särskilt stort för att det ska gå snett.

– Vi bestämde oss för att göra en manifestation i Mariakyrkan i Ystad, med livemusik, en öppen scen där alla kunde vara med. Det var vad Sebastian hade velat. Det var hans stil. Vi gjorde en skiva, där vi också sjunger och spelar. Det var många som ville vara med. Bland annat finns en låt med mitt band, the Wives, där Sebastian själv är med och rappar en av sina texter.

Elisabeth har fortfarande svårt att sätta ord på sin sorg efter Sebastian.

– Sorgen blir tyngre för varje dag. Man lär sig leva med den för att man inte har något val. I början tänkte man på honom varannan minut. Sedan blir det något mer sällan. Det blir en evig kamp. Jag tror att det är så för alla som mist ett barn, säger hon.