Under de senaste veckorna har vänner och familj runt om i landet ivrigt frågat mig: ”Hur är det att vara där? Hur känns det? Hur skulle du beskriva det?” Dessa frågor lämnar mig ställd därför att, som med vilket annat försök till att förklara livet medan det sker runt omkring en, det ibland känns som en omöjlighet. Så istället för att förklara hur Occupy Wall Street känns, säger jag: ”Allt händer så fort, det ändras varje dag, det är överväldigande. Jag är trött men jag är också glad igen. Jag har träffat nya vänner, nya älskare och nya fiender. Jag hade inte kunnat föreställa mig att livet skulle vara så här för en månad sen.”

När jag berättade detta för min vän Amy, skrattade hon och svarade, halvt på skämt: ”Det där låter som början på revolutionen.”

”Inte än” svarade jag, ”men vi försöker.”

Min oförmåga att besvara dessa frågor har gnagt i mig. Varför är det så svårt att beskriva hur det känns att vara en del av denna rörelse som inte är en riktig rörelse, detta ögonblick, denna plats? Kanske är det faktum att det är svårt att beskriva det en del av dess styrka?

Occupy Wall Street har förändrats mycket under de senaste två veckorna. Det har växt enormt, fått mer och mer uppmärksamhet i media och verkar ha stannat upp för en stund När jag för tre veckor sedan gick från Liberty Plaza tänkte jag på hur vackert och inspirerande det var, men oroade mig också för hur länge det skulle få vara där. I dag har frågeunderlaget skiftat. Det är inte: när kommer polisen att sparka ut oss? Utan: hur ska vi växa? Hur ska vi få alla människor som har samlats här att hålla ut? Borde vi ockupera något mer? Det betyder inte att polisens vilja att bli av med oss inte fortfarande är ett stort problem, utan helt enkelt att vi nu känner att vi är semi-etablerade på vissa sätt, eller åtminstone på tillräckligt många sätt för att kunna upprätthålla något.

När vi hotades med vräkning av Brookfield Properties, det privata fastighetsbolag som äger parken, insåg jag hur fäst jag hade blivit vid den faktiska platsen Zucotti Park. Den dagen vaknade jag klockan tre på natten och gick till parken, ängslig och djupt ledsen för att det hela kanske var över. Väl framme träffade jag vänner, gamla och nya, och vi kramades i den kyliga gryningsluften. ”Jag vill inte förlora allt detta”, sa jag om och om igen. ”Det kommer vi inte att göra” svarade de, ”och även om vi gör det så bygger vi det någon annanstans.”

Vi förlorade inte den morgonen, och känslan av att vara omgiven av tusentals människor som var villiga att stanna i parken, som vägrade att stå tillbaka även när polisen hotade med gripanden, var mäktig bortom vad jag här kan uttrycka. Det ögonblicket fick mig att inse att det jag känner inför allt detta, och sättet på vilket jag talar om det, har förändrats. Helt plötsligt använder jag personliga pronomen – det här är ”vår” rörelse, ”vi” är oroliga för att polisen ska sparka ut oss. Jag vet inte när det här hände, men någon gång började jag få en äganderättskänsla över denna rörelse. Och jag har börjat kalla det en rörelse.

Jag tror fortfarande att OWS är mer en plats än en rörelse, ett utrymme för radikal möjlighet, men jag tror också att det är på väg att bli något annat. Det är en plats, men det är också ett ögonblick: ett ögonblick i vilket radikal kritik av våra politiska och ekonomiska system och den skada de har orsakat, en kritik som många av oss har burit med sig ett tag, känns möjlig i större skala. Det är ett ögonblick då människor som aldrig trodde att de skulle stå ute på gatorna och protestera, protesterar. Och detta är revolutionerande i sig.

Så hur känns det att vara en del av Occupy Wall Street, att vara där nästan varje dag? På sätt och viss har det blivit ett beroende. Vissa morgnar vaknar jag och säger till mig själv att i dag kommer jag inte att gå förbi, att i dag ska jag ta ledigt och återvända till att vara student. Men på något sätt befinner jag mig ändå där, antingen för att gå på ett arbetsgruppsmöte, för att närvara vid en utbildning, för att gå i ett mindre demonstrationståg, för att se en performance, för att höra och vara en del av det som diskuteras i generalförsamlingen den kvällen, eller bara för att hänga i utkanten i några minuter och iaktta det som händer. Det finns även en kändisaspekt av att vara den platsen, då alla vänsterintellektuella och vänstersympatiserande popkulturella ikoner tittar förbi en stund. (Ett samtal jag hade med en vän: ”Jag såg Deepak Chopra i går kväll”. ”Och jag såg Talib Kweli i kväll”. Någon annan stämmer in: ”Neutral Milk Hotel förra veckan var mina favoriter”.)

Men detta är inte det som är så beroendeframkallande med att vara där. Det som är beroendeframkallande med att vara på OWS är att denna plats, detta ögonblick, denna rörelse, plötsligt har fått mig att tänka på saker på ett nytt sätt. Plötsligt är jag full av hopp igen. Det gör mig upprymd att tänka på min egen, och all vår, potential och alla våra möjligheter. Allting känns möjligt igen. Jag trodde aldrig att jag skulle känna på det här viset.

Och jag är inte den enda som känner så – som jag tidigare sa, jag har träffat nya vänner, goda vänner, vänner som jag plötsligt inte kan föreställa mig ett liv utan. Och jag har fått en och annan ny fiende, den sortens fiende som du ser och ler mot och nickar åt, men vet att ni har olika teoretiska ståndpunkter, olika personliga uppfattningar, olika perspektiv. Dessa fiender är nödvändiga, för utan dem skulle platsen inte vara vad det är: en plats för tillfällig frustration men också för hopp och förväntningar.

Men hur ser vardagen ut vid OWS? Det är svårt att beskriva då det förändras beroende på vilken tid på dygnet du befinner dig där, vilken veckodag det är, hur vädret är, vem som är där, vad som händer där. Det kan verka vara både otroligt kaotiskt men samtidigt otroligt organiserat. Det kan verka både oansenligt och överväldigande. Ibland tycks det bara bestå av en massa folk som står och håller upp skyltar eller av grupper av människor som virrar omkring, sitter på trapporna, på marken, sover på presenningar. Men titta närmare – det dessa människor faktiskt gör, det denna plats faktiskt gör, är att förändra terrängen för vad vi kan föreställa oss. Dessa kroppar på denna plats är utmanande i sig.

Mer pragmatiskt dock: Du kan höra OWS innan du ser det nu. Om det är under kvällens generalförsamling, som kan pågå i timmar, kan du höra rösterna från hundratals människor som talar unisont, och förstärker den talandes ord så att alla kan höra dem – generalförsamlingen har växt så mycket under de senaste två veckorna att nu behöver ”folkets mikrofon” upprepas två och ibland tre gånger av publiken så att alla vet vad som är på gång. Jag får rysningar varje gång jag ser denna process – något om sätet på vilket det får alla att lyssna, upprepa och verkligen ta in det någon annan säger. Du kan också höra trumringen på torgets västra sida med hundratals personer som är med och spelar i cirkeln och dansar kring den. Rytmen de skapar studsar mot de omkringliggande kontorsskrapornas väggar och ekar över torget. Och över allt detta kan du höra den allmänna kakofonin av hundratals människor tillsammans på en plats: ljudet av människor som talar, diskuterar, debatterar, eller som bara sitter med vänner och är på den platsen tillsammans.

För några nätter sedan var jag där runt tio på kvällen. Det duggregnade och alla kröp under sina presenningar och i sovsäckarna och förberedde sig för natten. Jag var med en vän som inte är härifrån stan och som försöker att starta Occupy New Orleans. Hon är även en volontärsjukvårdare, så vi tog oss till sjukvårdsstationen, ett ställe som jag tidigare bara hade gått förbi. Läkaren vi pratade med talade långsamt och var en av de lugnaste personer jag någonsin har träffat.

”Oh ja, vi har varit tvungna att handskas med några riktigt allvarliga grejer” sa han, ”men det här är en av de bästa arbetslag jag har stött på.” Han fortsatte att berätta hur de hade läkare och sjukskötare på beredskap, ett helt team av volontärsjukvårdare vid alla tidpunkter, samt tillgång till billiga eller gratis kliniker i grannskapet. Han erbjöd sig att hjälpa Occupy New Orleans på det sätt han kunde, och tillsammans spånade han och min vän på idéer om utrustning och sätt på vilka OWS kunde hjälpa till.

Jag funderade på detta ögonblick av solidaritet och stöd medan vi slingrade oss runt presenningar med folks fötter som stack ut längst ner för att komma ut ur parken, och det gjorde mig varm i hjärtat för en stund. När jag kom hem skämtade jag med min rumskamrat: ”Om du blir sjuk, gå till OWS, de har bättre gratis hälsovård än någon annanstans.”

Detta är också poängen till viss del – OWS är en sådan utmaning för staten därför att det, på många sätt, fungerar av sig själv. Det styr sig själv, det matar sig själv, det skapar konst och musik, läser en bok, sitter på trappan och talar med vänner, det tar hand om sig själv. Detta är radikalt annorlunda mot ett protesttåg eller en demonstration, vilka har en ändpunkt. Jag insåg detta förra veckan när jag efter den stora demonstrationen tog några drinkar med vänner, och vi satt och pratade om hur fantastiskt tåget hade varit, men sedan ställde vi den oundvikliga frågan ”Vad händer nu?”. Och medan denna fråga ställdes, insåg jag att det var fel frågeställning för OWS. När vi reproducerar vardagslivet behöver vi inte fråga ”Vad händer nu?” därför att denna fråga redan är besvarad. Det är också fel frågeställning därför att i en rörelse utan ledare och utan krav, är frågan inte ”Vad händer nu?” utan snarare ”Vad vill jag göra härnäst?”.

Nästa dag på tunnelbanan, på väg hem från ännu en kväll vid OWS, frågade sig personerna som jag var med exakt detta: ”Vad vill vi ska hända här, i denna rörelse, på denna plats?” Svaren varierade. Z. ville se fler ockupationer, C. ville ha rundvandringar på banker, A. ville ha mer dans och sång. Jag ville skriva om självständighetsförklaringen. Detta ögonblick kändes så annorlunda mot kvällen innan, och denna skillnad spelar roll därför att det är skillnaden mellan avslut och början.

Occupy Wall Street är inte ett avslut, det är en början.