Ett parti som värnar sina hjärtefrågor gör klokt i att bryta dem mot andra. Vi måste anstränga oss för att se hur feminism kan befruktas av nya perspektiv. När jag hör Rosanna Dinamarca vara motvillig mot att dela ledarskapet med en (manlig) kollega så hör jag flera saker, men framför allt tre. Den första är oförmågan att se att män spelar en viktig roll för att driva den feministiska kampen, inte viktigare än kvinnors – men lika viktig. Den andra är motviljan att våga bredda och lyfta feminismen till en ny nivå - där den stöts och blöts mot andra frågor, såsom miljö och landsbygdsutveckling. Detta är något som behövs i ett land som Sverige där jämställdheten stagnerat, om än på en hyfsat hög nivå i ett internationellt perspektiv. Den tredje saken jag noterar är att Rosanna inte vill jobba deltid.

Om vi börjar med männens betydelse för feminismen. Hur ska samhället ens kunna komma i närheten av jämställdhet om inte en kvinna och en man kan samarbeta om en partiledarpost? Kampen handlar inte om att kvinnor ska ta över männens domäner, den handlar om att byta och utbyta perspektiv och att öka förståelsen för de (ibland sorgligt) olika utgångslägen vi har – och att samverka för att minska negativa konsekvenser av detta.

När det kommer till att bredda feminismen kan det vara fruktsamt att sätta på sig ett par glasögon med miljö- och landsbygdsperspektiv. Ta den stora miljöpåverkan som den svenska importen av livsmedel orsakar. Med en högre grad lokal självhushållning minskar vår efterfrågan på mat från länder där ökad produktion driver rationaliseringar och därmed landsbygdens beroende av stora jordägare och företag (oftast manligt drivna) – och förstärker ojämlika könsmönster. Med fler jordbrukare får vi dessutom en mer levande landsbygd, med underlag för offentlig service såväl som småföretag – som bidrar till att både kvinnor och män finner sig en tillvaro. Om inte annat som hemvändare. Global matsuveränitet och lokalt levande landsbygd är två frågor jag välkomnar vänstern att driva.

Sist men inte minst: feminismen skulle ha mycket att vinna på att människor jobbade mindre. Med fler deltidstjänster skulle fler komma i arbete – vilket ger ökade möjligheter till möten och förhoppningsvis utbyten av tankar och idéer. Men den viktigaste effekten är frigjord tid. Det är allmänt känt att det är när tiden tryter som vi faller tillbaka i gamla könsmönster, detta är tydligt hos småbarnsfamiljer. Det är enklast och snabbast om vi gör det vi är ’bäst’ på, det vill säga det som vi övat(s) mest att göra: kvinnor lagar mat och män lagar trasiga saker. Att jobba heltid är dessutom ett garanterat sätt att inte orka fundera så mycket på – och agera för – de lite större frågorna: miljö, solidaritet och globalisering. Även partiledare kan nog må bra av att jobba något mindre och ta in mer av livet runtomkring. Allt är politik. Också vardagen utanför arbetet.