Jag vill kommentera artikeln om jakt i Fria Tidningen den 5 oktober. Det är precis min åsikt angående jakt. Nöjesjakt låter ungefär som lustmord i mina öron och faktum är att jag har en del erfarenhet i ämnet. Låt vara att det är från 1970–1990, men jag tror nog att samma anda råder i skogen även i dag.

Exet och jag födde upp fasaner i stor skala, många tusen per år, och eftersom jag ställde upp på en mans dröm ingick även jakt på utsatt fågel. Nu hade jag inga problem med jagandet på den tiden, eftersom vi även födde upp fågelhundar för jakt, och hundträning kräver fågel att jaga. Punkt. Läs fågel att döda.

Jag har gått som jaktelev i ett par år och mitt första byte var en ekorre. Sedan fick, givetvis, såväl änder och fasaner som kaniner och harar plikta med livet för att hunden skulle bli en god apportör. Det var inte förrän jag beordrades (exakt så var det) att skjuta duvhöken, vilken decimerade fasanbeståndet, som jag fick en tankeställare. Här skulle jag alltså döda ett djur, som jagade för att det var hungrigt, så inte våra utplacerade fasaner skulle bli dödade. I alla fall inte just då, för givetvis skulle de dö senare, i jakt betalda av rika gubbs vars högsta nöje var ”sportiga fåglar”. Ni vet väl vad sportiga fåglar är? Inte? Jo, det är höga, svårskjutna fasaner som dåliga skyttar kan leka lite lerduva med.

Döden eller skadskjutning är det som gäller för fågeln, inget annat. Att fasaner sedan kan sättas ut kvällen innan, knappt flygfärdiga, eller har näbbringen kvar struntar man i. Näbbringar får de flesta fasankycklingar för att de inte, i sin onormala miljö, ska hacka varann. Att sedan ringen deformerar deras näbbar, och att där även samlas mat som ruttnar, är ointressant. Predatorer, som mink och katt, kan dödas på det mest utstuderade vis, allt för att hämnas att de tar något som människan anser sig äga. Oj, ni kan inte ana vilka konstiga böjelser folk har, man kan undra hur de betraktar sina medmänniskor ibland. Egentligen vill jag inte veta.

Drygt fyrtio år gammal började jag ifrågasätta min roll som jägare, försvarare av en inplanterad fågel. Och vilket j-la fä jag var när jag tog ställning emot jakt, det fick jag noggrant höra av dåvarande mannen i mitt liv. Jag sålde bössan och har aldrig hållit i ett vapen efter det, skulle inte vilja heller.

Faktum är att mitt avståndstagande mot jakt fick mig att reflektera, och ta ställning, mot dödsstraff, för pacifism och att göra några helomvändningar i mitt liv och tänkande. Mycket nyttigt att titta på, och ifrågasätta, sig själv kan jag avslöja.

I dag föder jag inte upp hundar längre, jag har bara en spets som sällskap. Jag kan acceptera jakt, under ordnade former och med ansvarsfulla, kunniga jägare. Men alla skadskjutningar, jakt på utplanterad fågel, den otroligt dåligt skötta vargjakten och jakten som någon form av nöje och naturupplevelsetjafs, får mig att se rött. Den som måste bevisa sin pittlängd eller manlighet genom att ha en bössa i handen och döda djur, är inte en man för mig. Vi var jägare och samlare en gång i tiden för vår överlevnad, det var då, i dag kan vi engagera oss i klimatfrågan istället, så att vi överlever tillsammans på allas vår planet. Det verkar mer konstruktivt i mina ögon.