Detta luddiga begrepp fick sig en genomgång av den vid Harvard stationerade stadsplaneraren Susan Fainstein när hon i somras höll en föreläsning i Stockholm på ett seminarium anordnat av Delegationen för hållbara städer. Till stor del utgick hon från sin bok The just city och hennes slutsats i boken och föreläsningen var att vi borde sluta prata om ”social hållbarhet”, som inte sällan tenderar att bli ett nonsensbegrepp utan egentligt innehåll. Istället menar hon att vi borde börja prata om rättvisa när det kommer till hur en stad ska utvecklas.

Fainstein ser flera problem med dagens stadsplanering. Det stora problemet är att planeringen helt underställs en nyliberal tillväxtorienterad ekonomism. Jakten på tillväxt och kampen om att locka till sig investeringar i konkurrens med andra städer leder till att det viktigaste blir att marknadsföra staden både inom och utom landet. Även planerandet av nya stadsdelar underställs detta marknadsförande, där det blir möjligt att redan på planeringsstadiet marknadsföra en stadsdel som socialt hållbar.

Men frågan är vilken betydelse denna sociala hållbarhet får när det kommer till kritan. Den ekologiska hållbarheten är betydligt lättare att lyfta fram: dels finns det förstås ekonomisk incitament att visa upp nya smarta miljölösningar som kan exploateras till nybyggnationer i andra städer och dessa blir också ett sätt att locka köpstarka grupper till området, dels går det på ett tydligare sätt att visa siffror på hur mycket energiförbrukningen minskar med en viss ny teknik.

Klart att alla vill vara hållbara, menar Fainstein, men även om allt fler talar om social hållbarhet riskerar den allt som oftast att hamna i skuggan av tillväxtretoriken och olika tekniska lösningar för minskad energiförbrukning. Den sociala delen av hållbarheten blir i en svensk kontext på sin höjd en viss procentsats hyresrätter och trevligt utformade ytor mellan husen. Som om det vore möjligt för människorna i just denna stadsdel att leva ett socialt hållbart liv, där större frågor om staden som helhet lämnas därhän.

Fainstein menar också att när det väl sker olika former av demokrati- eller dialogprojekt inom ramen för ett stadsomvandlingsprojekt, är dessa alltför ofta inriktade på processen snarare än på vad det faktiska resultat blir. På processtadiet är det naturligtvis lätt att prata om och använda olika metoder för demokrati och deltagande, men vad spelar det för roll om det i slutändan inte bidrar till en mer jämlik stad? Inte sällan tas de olika formerna för deltagande in när de större planerna för ett område eller omvandling redan är på plats. För Fainstein handlar det om att hela tiden lyfta fram vem som får första och sista ordet i en process.

Nu ska det understrykas att Fainstein knappast är superradikal och har fått en hel del kritik av mer marxistiskt inriktad kritiker och urbanforskare som till exempel David Harvey, som menar att även hon framför en kritik som syftar till viss förändring av det rådande systemet utan att ifrågasätta mer strukturella orättvisor. Men hon lyfter i alla fall fram vikten av att skrapa på marknadsföringens fernissa och punktera de tomma orden som försöker få oss att tro att det inte finns några ojämnlika maktförhållanden eller intressekonflikter i stadsutvecklingens processer. Låt oss prata om rättvisa istället!

Erik Persson • Frilansskribent, och fristående krönikör för Fria Tidningar