Det är intressant att se att endast FP, av de partier som gick bakåt i förra valet, har kvar sin partiledare. Kanske beror det på att de minskade med endast 0,48 procent. Man kanske skulle önska även dem ett välbehövligt byte. MP:s byte skedde trots en valframgång, men det beror på att deras stadgar inte medgav ett fortsatt ledarskap för varken Eriksson eller Wetterstrand.

Det är, trots små avvikelser, lätt att konstatera att partiledare behöver prestera goda valresultat för att få sitta kvar. Det kan låta som en självklarhet, men det är egentligen feltänkt.

Ett tydligt historiskt exempel på att så inte behöver vara fallet är Ny demokrati, ett parti som gjorde stora framsteg rent valtekniskt i sitt första val 1990. Propagandamässigt skickligt partiledarskap i kombination med en stor portion populism bar partiet framåt. Men deras politiska budskap var illa och höll, som tur var, inte ens till nästa mandatperiod.

Hade de gjort vad jag anser vara kännetecknande för att föra ut sitt budskap på ett tydligt sätt – en ärlig, öppen och heltäckande redovisning – hade de antagligen inte kommit in i riksdagen alls. Det är egentligen inte valframgången utan förmågan att föra fram partiets budskap som bör ses som en merit. Har man lyckats med det lär man få de röster som man ”förtjänar”.

Problemet kan vara att inte alla partier har ett gott budskap och därför kan man, som exempelvis Moderaterna, välja att dölja det bakom dimridåer och därigenom vinna val.

En gång i tiden såg miljöpartisterna detta dilemma och bestämde sig för att inte inrätta partiledarposter – varken en eller två. Tanken var att språkrören skulle beskriva partiets politik för allmänheten och ägna en stor del av sin tid till att lyssna på gräsrötterna. Hoppas att de nya språkrören kommer ihåg att de inte har ett ledaruppdrag. Hoppas också att de andra partierna följer efter. Med ett hierarkiskt ledarskap, som försöker maximera röstutfallet, kan man inte fokusera på fattiga barn, världssvält, ekologiska katastrofer och en öppen demokrati. Inte allt det på en gång. Men jorden och dess invånare behöver att politiken fokuserar allt det på en gång.

Det är bra att vänstern funderar på att inrätta dubbelt ledarskap, men det räcker inte. Det räcker inte heller att kalla sina ledare för språkrör. Det gäller att sluta tänka i termer av hierarkiskt ledarskap över huvud taget. Med ett annat tänk i partierna kan de många medlemmarnas kreativa energi och breda erfarenhet av den så kallade verkligheten tas till vara. De eventuellt karismatiska personligheterna inom partierna kommer säkerligen att kunna inspirera omgivningen utan att ingå i en obskyr tävlan om högsta rang. En tävlan som verkar vara slipsprydda män och dräktklädda damer förunnad.

Är det då partierna som är helt fel ute? Ja, men endast delvis. Befolkningen påhejad av massmedierna, är väldigt intresserad av kamper på alla fält. Det finns mycket att ta tag i i denna fråga.

László Gönczi •