Eurozonen tog sig igenom ännu en ”ödesstund” när Greklands parlament i tisdags godkände ett nytt åtstramningspaket på 28 miljarder euro över en fyraårsperiod, samtidigt som tidigare tveksamma euroländer gett stöd till ett förslag om att stärka eurozonens krisfond. Utan nya utbetalningar från stödfonden kommer den grekiska statskassan att vara tömd i mitten av oktober och landet tvingas låna upp pengar på den privata marknaden till skyhöga räntor.

Men även om en omedelbar bankrutt – ännu en gång – skjuts på framtiden går den inte att undvika i förlängningen. Det menar Yanis Varoufakis, professor i ekonomi vid Atens universitet.

– Grekland kan inte undvika bankrutt, det är redan fait accompli, som situationen ser ut. Det är omöjligt att betala tillbaka skulderna från den existerande grekiska ekonomin, som fortsätter att krympa, säger han.

Enligt Varoufakis skulle EU-länderna gärna se en inställning av betalningarna och nedskrivning av skulderna, eftersom det skulle minska pressen på inte minst tyskarna att ställa ut nya garantier för den grekiska statsskulden. Men samtidigt är de extremt oroade över att detta skulle utlösa en kedjereaktion som snabbt skulle leda till en kollaps för de franska och tyska banksystemen.

Varoufakis beskriver de senaste tre årens utveckling som ”häpnadsväckande.”

– När Grekland började få lån av IMF och EU så blev franska och tyska banker övertygade om att man inte skulle låta Grekland gå bankrutt. Därför började de blanda in grekiska obligationer i nya finansiella derivat, som man sedan gjort vinster på att sälja vidare – främst till andra banker. Så ovanpå den grekiska skulden har man byggt ett helt berg av syntetiserade skulder som, om Grekland går bankrutt, kan utlösa en lavin liknande den som inträffade när Lehman brothers kollapsade hösten 2008. Då skulle det inte längre gå att dölja att de franska och tyska bankerna i praktiken är bankrutt, säger han.

Talande nog var det franska storbanker som ledde den kraftiga uppgången på börsen i veckan. Men medan spelet om den grekiska statsskulden fortsätter får vanliga greker betala priset. I utbyte mot de senaste nödlånen från EU ska pensioner sänkas med mellan 20 och 40 procent och 30 000 statsanställda permitteras i ett år. Samtidigt sänks den lägre gränsen för att betala inkomstskatt från 8 000 till 5 000 euro om året, vilket i synnerhet kommer att drabba lågavlönade.

I EU:s krisplan för Grekland ingår förutom nedskärningar och skattehöjningar ett enormt privatiseringsprogram som förväntas ge 50 miljarder euro till statskassan – vilket motsvarar cirka en femtedel av landets BNP. Allt från banker och energibolag till grundläggande infrastruktur som hamnar och motorvägar står på listan över tillgångar som ska säljas. Men talet om intäkter på 50 miljarder euro är ett ”sorgligt skämt”, enligt Varoufakis.

– Det är en bluff, vi kommer inte ens att få 8 miljarder. Det är som att försöka sälja ditt hus mitt i en depression. Det går, men du kommer bara att få en spottstyver, säger han.

Kritiker menar att privatiseringarna kommer att ge vissa företag en monopolställning och leda till höjda priser, samtidigt som de berövar staten stora intäkter på lång sikt.

– De enda tillgångar som går att sälja är de som faktiskt är lönsamma, som det statliga lotteriet. Det genererar 300 miljoner euro om året till staten, men man överväger att sälja det för 900 miljoner, vilket vore rent brottsligt, säger Yanis Varoufakis.

De tuffa nedskärningarna slår hårt mot en ekonomi som redan befinner sig i fritt fall. Enligt IMF väntas Greklands BNP krympa med 5,5 procent i år, efter ett nästan lika stort ras förra året. Arbetslösheten är i dag 16 procent enligt officiella siffror – och den fortsätter att öka. Fortsatta massdemonstrationer och strejker tycks dock inte ha rubbat vare sig EU eller den grekiska regeringen. Efter den senaste omröstningen i parlamentet om ett förslag till ny fastighetsskatt lovade premiärminister Giorgos Papandreou istället att ”fullfölja denna politik oavsett vad det politiska priset blir”.

Men enligt Yanis Varoufakis finns det en gräns för hur mycket samhället tål.

– Den här onda cirkeln av nedskärningar och krympande ekonomi kan inte fortsätta. Men det är omöjligt att veta hur den kommer att brytas: med ett uppror i Grekland, med att en fransk bank går i konkurs, eller med att krisen sprider sig och de italienska statsobligationerna rasar i värde. Någonstans måste det ta stopp. Om det sker på ett oplanerat, kaotiskt sätt så kommer det att leda till eurons kollaps, vilket är den stora fara som Europa står inför i dag.

Han betonar att det inte finns någon lösning på krisen för Grekland som nation. Istället krävs ett gemensamt svar på den europeiska nivån.

– Det skulle involvera tre saker. Först en rekapitalisering av bankerna – i utbyte mot ägarandelar ungefär som Sverige gjorde i början av 90-talet. För det andra måste de europeiska skulderna homogeniseras genom att europeiska centralbanken börjar utfärda egna obligationer. För det tredje behövs en ”new deal” för Europa, en enad strategi för att få oss ut ur krisen och skapa jobb.

– Det här skulle kunna gå att genomföra på en vecka, men de europeiska institutionerna plågas av en kultur av motstånd mot radikala förändringar. De europeiska ledarna är inte särskilt bra på att snabbt lägga om kursen. Men ett ännu större problem är att Tysklands förbundskansler Angela Merkel i dag har en enorm politisk makt över de andra euroländerna, i synnerhet Frankrike, som man skulle förlora om de här förslagen genomfördes. Och det är extremt sällsynt att en politiker ger upp så mycket makt frivilligt.