Börser som kraschar, gator som svartnar av demonstranter och stressade finansministrar på väg in till snabbinkallade extramöten i skenet av fotoblixtar. Eurokrisens många ansikten har präglat mycket av nyhetsbevakningen de senaste månaderna.

Få tvekar när de skyldiga ska pekas ut. ”Krisländerna” har misskött sina offentliga finanser och nu får andra vara med och betala, är budskapet från regeringsledamöter, bankekonomer och nyhetskommentatorer. Men det är inte hela sanningen. Eller ens halva sanningen. 

Att Greklands ekonomi länge har präglats av skattefusk, misskötsel och bluff med statistik är uppenbart. Regeringar av alla kulörer är medskyldiga, men tyngst faller ansvaret på högerpartiet Ny Demokrati som mellan 2004 och 2009 i ett oblygt försök att köpa röststöd lät offentliga utgifter skena utan att skatteinkomsterna ökade.

Men med andra krisländer är det annorlunda. Spanien och Irland lyftes länge fram som föredömen för sina välskötta offentliga finanser. När Eurokrisen började 2008 hade Spanien under nio års tid haft ett genomsnittligt budgetunderskott på 0,3 procent av BNP och Irland ett genomsnittligt överskott på 1,6 procent. Angela Merkels Tyskland, som nu står i första ledet för att peka finger åt krisländerna, hade under samma tid ett genomsnittligt underskott på 2,1 procent.

Men om inte budgetunderskott och växande offentliga utgifter skapade eurokrisen, vad var det då? En viktig förklaring är Tysklands lönepressningspolitik.

Ett av argumenten för euron var att länder inte längre skulle kunna flytta över problem med svag konkurrenskraft på grannländerna genom att devalvera, det vill säga minska värdet på sin valuta. Detta var särskilt viktigt för Tyskland vars industri led av att den tyska D-marken blev allt starkare gentemot andra valutor. Men bläcket hade knappt torkat på EU-fördragen om eurons införande förrän Tyskland började ”devalvera bakvägen”.

Tyska regeringar, oavsett partifärg, och arbetsköpare gick till offensiv för att löneökningarna skulle hållas lägre än i andra euroländer. Facken kom på defensiven, och eftersom de låga lönelyften ofta kombinerades med att arbetstiden ökades hamnade de verkliga ökningarna av lönekostnaden per arbetad timme år efter år nära noll för de tyska företagen.

Det innebar stagnerande eller fallande reallöner för tyska löntagare, låg efterfrågan på den tyska hemmamarknaden och hög arbetslöshet. Men det fanns också vinnare. De tyska exportföretagen kunde år efter år ta marknadsandelar från konkurrenterna i Spanien, Grekland, Irland, Portugal och Italien där lönerna ökade betydligt snabbare.

Mellan eurons införande 1999 och 2010 ökade enhetsarbetskostnaden – det vanligaste måttet på länders konkurrenskraft – med 10 procent i Tyskland men med 29 procent i Grekland och 33 procent i Spanien. När sådana spänningar byggs upp inom en valutaunion måste det förr eller senare sluta med att de svagaste länkarna brister.

Men i fallet med euron finns ytterligare en faktor som bidragit till dagens svåra situation – realräntan. Uttrycket kan låta tekniskt och svårt. Det är det inte. Det är lika lätt som lågstadiets matematik. Realräntan är den vanliga räntan minus inflationen. Om räntan är 5 procent och inflationen är 2 procent är realräntan 3 procent. Är räntan 2 procent och inflationen också 2 procent är realräntan noll.

Ekonomer är oense om mycket. Men att realräntan ska hållas låg i lågkonjunkturer för att stimulera investeringar och efterfrågan är alla ense om, liksom att realräntan bör vara hög i högkonjunktur för att kyla ner ekonomin och hålla tillbaka inflationen. I eurozonen blev det tvärtom.

Euroområdet har en gemensam centralbank, ECB, och därmed också en gemensam räntenivå. Men varje land har fortfarande sin egen inflationstakt och sin egen konjunktur. För låginflationslandet Tyskland blev realräntan högre än i länder med hög inflation som Grekland och Spanien – där realräntan under 2006 blev nära noll eller rentav negativ.

I Tyskland la den höga räntan sten på bördan och arbetslösheten bet sig fast på höga nivåer. I Spanien och Grekland däremot var de låga realräntorna som att hälla bensin på brasan. Inflationen fick ytterligare bränsle, med ännu sämre konkurrenskraft som följd. Hushåll och företag lockades att belåna sig och lånefinansierad spekulation fick fastighetspriserna att skena. Det kunde bara sluta på ett sätt. Hösten 2008 brast lånebubblorna och krisen var ett faktum.

Dessa orsakssamband förstår alla inblandade. Varför envisas då finansministrar, EU-kommissionärer och partiledare med att utmåla höga utgifter för pensioner, sjukvård och a-kassa i krisländerna som roten till problemen? Kanske för att andra förklaringar visar att viktiga förutsättningar för att euron ska fungera helt enkelt saknas.

Tysklands aggressiva lönepolitik är inte förenlig med den nödvändiga politiska sammanhållning som krävs för att en valutaunion ska fungera. Och de stora skillnaderna i inflation och konjunktur mellan euroländerna gör att en gemensam ränta ofrånkomligen skapar spänningar och allvarliga problem.

Att diskutera detta skulle underminera trovärdigheten för hela europrojektet. Enklare då att peka finger åt ”krisländer som misskött sig”.