När den franske supermannen Dominique Strauss-Kahn återvände till Frankrike härom veckan utspelade sig, enligt Le Monde (6 sept 2011), ”une journée minutieusement preparée”, det vill säga ett genomregisserat skådespel. Tillsammans med sin lojala hustru Anne Sinclair framträdde han som en allt annat än slagen man. Tvärt om ryktas det att han planerar någon form av come-back vilket, också enligt Le Monde, oroar det franska socialistpartiet, som har föresatt sig att försöka besegra Sarkozy i presidentvalet våren 2012 med en annan kandidat än den tidigare favoriten DSK.

Visserligen tycks DSK gå fri från påföljd i USA. Men det betyder knappast att han är oskyldig som ett lamm. I Frankrike riskerar han en ny våldtäktsprocess. Och det är inte många som tror att den västafrikanska hotellstäderskan Nafissatou Diallos version av morgonmötet med DSK på ett lyxhotell i New York är en fritt uppfunnen skröna. Sydsvenskans Paris-korrespondent har sammanfattat vad det faktiskt handlar om: Det amerikanska rättsväsendets abdikation leder till att ”frågan om hur Dominique Strauss-Kahn på nio minuter charmade sig till – och fullbordade – otvunget sex med en städerska som han aldrig förut träffat riskerar att bli obesvarad” (Magnus Falkehed: Strauss-Kahns nya roll, SDS 7 sept 2011).

Faktiskt på kornet. Eftersom det är belagt, och erkänt av DSK, att han fick sexuell utlösning vid samröret med Diallo, är enda alternativet till att han betalade för det (vilket vare sig DSK själv eller någon annan hävdat) eller tvingade sig till det (vilket Diallo hävdar att han gjorde), att han, vid sitt nakna utträde ur duschen, utövade en så oemotståndlig och sexuellt lockande dragningskraft på den överrumplade västafrikanska städerskan att hon helt frivilligt hjälpte DSK till en orgasm. Att också Diallo skulle ha haft något sexuellt utbyte av mötet har inte ens DSK själv påstått.

Tror någon på denna machosaga? Ja, tydligen rättsapparaten i New York, eftersom den inte ens ville låta saken gå till rättegång. Kanske tror DSK på den själv? Kanske ingår det i hans livssyn, i hans uppfattning om manligt och kvinnligt och sexuella relationer, att kvinnor vid blotta anblicken av tuffa machomän, typ DSK, blir mjuka i knäna, våta i byxorna och beredda till vad som helst.

Och om det nu inte funkar riktigt så, är det inte tänkbart att en person som anser att det borde funka så tar till initiativ för att hjälpa verkligheten på vägen till det som borde ske? Och att det rimligen måste ske på ett sätt som den utsatta kvinnan inte kan uppfatta som annat än ett övergrepp – för att det givetvis är ett övergrepp – men samtidigt ett sätt som en machoman som lider av avancerat självbedrägeri beträffande sin egen förförelseförmåga kan indoktrinera sig själv till att uppfatta som en ömsesidig och frivillig sexuell relation?

En majoritet av de franska väljarna verkar på det klara med att Dominique Strauss-Kahn kan lägga sina presidentdrömmar på hyllan. FOTO: AP/SCANPIX

För en viss typ av män, som ser kvinnor mer som verktyg än som medmänniskor, är det ett nederlag att inte alltid, i varje läge, ha en kvinna till hands – älskad eller köpt, frivillig eller tvingad, men dock en kvinna – som på ett eller annat sätt kan stå till tjänst med att fixa det nödvändiga så att de inte ska ”behöva” göra något så tarvligt och i Bibeln förbjudet som att ägna sig åt ”självbefläckelse”.

Att en sådan man inte bör vara president i en modern, jämställd demokrati är uppenbart, oberoende av om hans ”snabbis” för att bli av med morgonståndet har genomförts med brottsliga metoder eller ej.

Att döma av alla rapporter jag har sett från Frankrike har en stor majoritet av de franska väljarna kommit till just denna slutsats. DSK har trots allt fått ett välförtjänt straff. Han medverkar inte i socialistpartiets primärvalsomgångar, han har diskvalificerat sig själv som president. Enligt Le Monde (27 aug 2011) tröstade han sig, medan fallet ännu inte var avgjort och han bodde i en 650 kvadratmeters lägenhet i New York för 300 000 kronor i månaden, med att ibland gå på krog med sin lojala hustru och några nära vänner, varvid bordsgrannarna inte kunde undgå att lägga märke till sällskapets ”saltade nota och tryffelpastejer”.

Att en sådan person över huvud taget har kunnat betraktas som huvudkandidat inför ett presidentval för att parti som kallar sig socialistiskt, är ett minst lika olöst mysterium som frågan om exakt vad som hände mellan IMF-chefen och den västafrikanska städerskan den där morgonen i maj 2011. När nu franska socialistpartiet har insett att det inte kan ha en sol-och-vårar-typ som presidentkandidat i feminismens tidevarv, kanske det får tid att fundera över om det kan företrädas av tryffelätande mångmiljonärer utan att det socialistiska budskapet blir så urvattnat att det är lika bra att upplösa partiet och börja om från början.