Visst, det finns verkligt dråpliga effekter av att Sverige har 22 polismyndigheter. När den ena tar furstligt betalt för att bevaka en festival och den andra ser det som en gratistjänst, då känns det orättvist och konstigt. Givetvis går sådant att samordna utan att göra en enda maktfullkomlig myndighet. Till bakgrunden hör att det inte var så länge sedan varje kommun hade en egen polismyndighet med lokala politiker i styrningen. Då behövde inte alla resurser fokuseras på organiserad brottslighet och terrormisstänksamhet. Då kunde de faktiskt upplevda problemen i exempelvis vår landsbygdskommun få sin prioritet.

Det sades vidare ”Enligt Statskontorets rapport är det polisens komplicerade organisationsstruktur med fristående polismyndigheter under Rikspolisstyrelsen som har gett upphov till den bristande styrningen från riksdag och regering.

Statskontoret skriver att det saknas ett gemensamt underlag för att bedöma hur polisens resurser, verksamhet och resultat hänger ihop.” Stora brister minsann. Och då kommer jag ihåg en av min ungdoms synder. Jag marscherade på I5 i Östersund, på kaserngården. Vi var en pluton om 28 man. Vi gick i exakt samma takt. Steglängden var synkad, tummen skulle vila rätt i handen, som skulle vridas uniformt. Bredvid gick en stolt kapten och skanderade vänster – höger… Vi kunde till och med vrida på huvudet samtidigt och göra honnör på kommando.

Överheten hade full kontroll, han kunde se minsta avvikelse även om risken för sådant var minimerad. Skulle kanske kunna fungera som en modell för statsapparaten? Tänk vilken fullkomlig styrning riksdagen skulle kunna utöva. Det vill säga om riksdagen hade anledning att tro att regering och rikspolisstyrelse, liksom leden nedåt, verkligen följde alla dess intentioner.

Det är otroligt mycket ont som har utförts av marscherande soldater, när de har lämnat musikkåren, tagit till gevär, bomber och granater, bajonetter och minor. Militärisk lydnad är inte en självklar förebild! Frågan är om vi vill ha en polisorganisation där allt är inordnat under en högsta chef. Lokala variationer ryker all världens väg, när centraliseringar genomförs.

Samtidigt måste erkännas att länsvisa polismyndigheter kanske varken är lagom stora eller lagom små. Det finns inget större förtroende för att de fungerar smidigt för hela länens struktur, som i en mindre skala, oftast avspeglar hela problematiken med storstadsmiljöer och landsbygd.

Mitt förslag är att framtida organisatörer bör fokusera på två områden samtidigt. Dels ska de kolla hur en decentraliserad organisation kan bli laglydig och dels bör de titta på nivån av centralism. I stället för att förlägga organisationen till Stockholm, med risk för Bryssel nästa, bör man återgå till en decentralisering till kommunerna.