Den börjar i Sverige där hon levde sina första år i trygghet med familj, släkt och vänner. När hon är tolv år träffar hennes mamma en amerikan. De gifter sig, Annika Östberg flyttar med sin mamma till USA och ett helt nytt liv börjar. Det är mycket som är nytt under det första året, en del är för henne obegripliga konflikter. Hon tvingas till exempel ringa en tjejkompis och ta tillbaka en partyinbjudan för att kompisen är svart.

De här händelserna förändrar Annika Östberg, hennes känslomässiga band brister och ett smygande mörker tar plats inom henne. Hon känner sig sviken och fattar inte hur allting bara har förändrats. Men hon släpper inte sin egen känsla av rätt och fel och avskärmar sig på så sätt från sin ”nya” familj. Det innebär att hon börjar smyga med vilka hon umgås med och i vilka områden hon rör sig i. Ett i längden ohållbart dubbelliv, så efter bara ett år i USA rymmer hon hemifrån.

Som läsare förstår man vilken smärta det måste ha varit för en så ung flicka att ställa sig utanför och vägra att anpassa sig till de vitas amerikanska liv. Man förstår också att det valet uteslutande är känslomässigt, det finns ingen intellektuell eller politisk botten i det.

I de här kapitlen lyckas verkligen Annika Östberg fånga sin unga, naiva och helt känslostyrda tonårstid. Självklart speglar det också hennes val och konsekvenserna av dem. Men just för att hon är så ung och oerfaren upplever man det aldrig som konstigt, trots att hon gör mycket som inte är accepterat. Det enda som jag egentligen tycker är underligt under de här åren är att hon lyckas vara på rymmen, varför var det ingen som hittade henne? Var det ingen som sökte efter henne?

Precis efter Annika Östbergs 26-årsdag börjar hennes liv som livstidsdömd fånge, placerad i det statliga fängelset CIE, California Institution for Women. Nu har hon ett tungt bagage med sig, hon är missbrukare, har varit vittne till två mord och har lämnat ifrån sig sin son på grund av sitt röriga liv.

Det går inte att fullt ut förstå det tuffa fängelselivet som nu börjar, men för att klara sig måste man ha ett stort mått av självdisciplin, viljestyrka och uthållighet. Egenskaper som ingen tror att man har vid frigivningen, konstaterar Annika Östberg lite skämtsamt. Men just den ironin synliggör också hur stort glappet är mellan fängelsevärlden och livet utanför den. Fängelselivet har många mörka sidor men Annika Östberg berättar också generöst om alla små glädjeämnen. Allt från att vårda ett träd och se det växa till det kanske viktigaste – vänskapen, lojaliteten och att bokstavligen dela sitt liv med sina vänner.

På ett ställe i boken låter hon följande citat av Aleksandr Solzjenitsyn synliggöra den dagligen närvarande frågan: ”…om det för att överleva är nödvändigt att leva, vad är då meningen med allt?”

Efter läsningen konstaterar jag lite förvånat att det inte finns ett uns av bitterhet, ilska eller hat i den här biografin. Jag förstår att sådana tankar och känslor fungerar som pesten, de smittar och dödar. En stor insikt som Annika Östberg både bottnar i och förmedlar.

I dag lever Annika Östberg ett liv i frihet i arbetskooperativet Basta. Där har hon också kunnat infria löftet till sig själv: att skaffa sig en egen hund om hon skulle bli fri. Frigivningen skildras i boken som en tröstlös kamp som trots urusla odds till slut resulterade i en ”vinstlott”.

Just turerna kring frigivningen känns mörklagda och kanske är det medvetet, av hänsyn mot någon. Jag vet inte, men det verkar som om hennes frigivning hängde löst och hade kunnat bli tillbakadragen om nyheten om den kommit ut.