I början av 2005 ägnade Front i P3 ett av sina program åt att diskutera och belysa att äldrevården i Sverige accepterar rasistiska krav från sina vårdtagare, eller som många benämner dem i dag: Kunder. Reportrar gjorde en rundringning till 20 äldreboenden och hemtjänstföretag och låtsades ha en gammal mormor som behövde vård. Ett av mormoderns önskemål var att det inte fick komma någon med utländsk bakgrund för att hjälpa henne.

– Vi gjorde det här för att vi själva hade erfarenhet av äldreomsorgen och svaren vi fick var ganska chockerande, säger Sukran Kavak, en av reportrarna bakom programmet.

Av de 20 äldreboendena och hemtjänstenheterna var det bara fyra som vägrade gå med på kravet om att den personal kvinnan skulle få hjälp av inte fick ha en annan bakgrund än svensk. Sukran Kavak menar att de ville belysa problematiken med ledningens arbete bakom dessa äldreboenden och hemtjänstföretag, inte de gamla i sig.

– Äldre människor som är från en annan generation kan ju ha en annan syn på saker och ting, det kan man ju ha någorlunda förståelse för, säger Sukran Kavak.

Trots att sex år har gått sedan programmet sändes verkar inte mycket ha hänt. Michelle är 50 år och arbetar inom hemtjänsten i en mindre kommun i Stockholms län. Hon kom till Sverige från Kongo 1988 och har sedan dess arbetat på både äldreboende och inom hemtjänsten. Över telefon berättar hon om vårdtagare som inte vill släppa in henne på grund av hennes hudfärg. Hon beskriver också att många äldre behandlar henne annorlunda och vill att hon ska hjälpa till med mer än vad hennes arbetsuppgifter omfattar.

– Om vi märker att en vårdtagare är rasist brukar vi ta upp det med chefen och det som händer då är egentligen att vi invandrare inte går dit mer. Chefen kan ju egentligen inte göra någonting. Det är de äldres hem, deras val, säger hon.

Linda Lill är lektor i socialt arbete vid Malmö högskola och forskar kring etniska relationer i äldreomsorgen. Hon är mycket kritisk till att sådana här beslut tas.

– Det är jätteproblematiskt. Jag är kritisk till att man byter ut personal. Min forskning visar att omsorgspersonalen är oerhört flexibel, man ändrar och fixar. Enheterna tar inte i det, pratar inte om problemet och när man som chef tar ett sådant här beslut så negligerar man faktiskt att det finns.

Linda Lill menar också att hon via sin forskning har upptäckt att vårdpersonalen ofta har en förbarmande syn på rasismen från de gamla. Detta för att kunna hantera att bli kränkta nästan varje dag på jobbet.

– Jag tycker att det är en förenkling, man kan inte påstå att de som är 80 år i dag aldrig har sett en svart människa. De flesta lever ju faktiskt i den mediala världen.

Fackförbundet Kommunal är engagerat i frågan om rasism inom äldreomsorgen. Ann Georgsson är ombudsman på arbetslivsutvecklingsenheten på Kommunal och hon säger att det finns en medvetenhet om problemet och att det är en extremt komplex situation.

– Alla är samhällsmedborgare och man har ett ansvar som myndig person att leva upp till lagen. Alla har både rättigheter och skyldigheter.

Hon menar att grundproblematiken ligger i själva lagstiftningen. Den äldre har rätt att ha inflytande över sitt eget liv och sitt eget boende och det krockar med diskrimineringslagstiftningen. Hon anser att om man som arbetsköpare tar beslutet att byta ut personer i schemat, om man säger att inga invandrare ska gå dit, så säger man att rätten till valfrihet är större än diskrimineringslagen. Hon funderar kring varför man ser på äldre på ett annat sätt.

– Får man diskriminera om man är äldre? Vi skulle aldrig tycka att det var okej om en äldre person körde mot rött varje gång hon eller han körde bil. Arbetsgivarnas flathet och okunskap är djupt problematisk. Det är också allvarligt med tanke på det kommande rekryteringsbehovet – hur attraktiv blir en bransch som diskriminerar?

Även Katarina Andersson, lektor i socialt arbete vid Umeå universitet, menar att valfriheten och mångfalden står i konflikt med varandra. Hon forskar just nu kring makt och inflytande i äldreomsorgen. Hon berättar om ett hemtjänstföretag där arbetsgivaren hade varit tvungen att säga upp några anställda med invandrarbakgrund, just på grund av att de äldre inte ville ha hjälp av dem. Hon påpekar också att samhället går mer och mer mot marknadslösningar och att detta varken gynnar organisationerna, valfriheten eller de anställda.

Linda Lill från Malmö högskola framhåller att vi borde prata mer om kvaliteten i äldreomsorgen.

– Nivån är låg och för en verksamhet med väldigt små resurser är det jobbigt att ta tag i de här frågorna. Vad är kvalitet i äldreomsorgen? Vad är det som behövs? Vilka arbetsvillkor har personerna som jobbar inom omsorgen egentligen? Jag tänker på lokalerna till exempel – det är bedrövligt vilken miljö de jobbar i jämfört med hur jag har det som jobbar på högskolan.

Hon tror att det finns en stor skillnad mellan vårdtagarna på äldreboenden och vårdtagarna som har hemtjänst i sina egna hem. Hon menar att de gamla på ett äldreboende är mycket mer utsatta än de som kan stänga dörren till sitt hem.

– Det finns forskning som visar att de som bor på äldreboende klagar väldigt lite och det kopplar många forskare till just den utsattheten. De har inget val.

Michelle, som i dag jobbar inom hemtjänsten, ser också en stor skillnad mellan äldreboenden och hemtjänst.

– I hemtjänsten har de äldre friheten att ta emot vår hjälp eller inte, de får bete sig hur de vill. Det är vi som går till dem. På ett äldreboende är de tvungna att acceptera oss invandrare till skillnad från i hemtjänsten där det kommer många olika personer, då det blir mer ett val.

Linda Lill menar att det som behövs är mer dialog och att frågan tas på större allvar. Hon säger att cheferna på vårdenheterna bör prata mer med både personalen och de gamla.

– Man gör redan en hel del men man kan göra mer.

Jennifer arbetar som enhetschef på ett äldreboende i Stockholm och känner igen problematiken. Hon har träffat många pensionärer som har varit osäkra och uttryckt fientliga åsikter inför vårdpersonal med annat ursprung än svenskt. Hon tror att det viktigaste är att prata om det och föra en dialog både med vårdpersonalen och vårdtagarna. Hon menar också att det är mycket viktigt att ledningen och de som arbetar där har en tydlig värdegrund som de arbetar efter och som kan vägleda dem i dessa frågor. Värdegrunden måste vara alla människors lika värde.

– När man arbetar i så pass stora grupper som vi gör finns det stort utrymme för tokigheter. Om vi i ledningen inte har någon värdegrund som en plattform att stå på, då kan det gå riktigt fel, säger hon.

Om en situation uppstår där vårdpersonalen känner sig kränkt av en pensionär försöker Jennifer skaffa sig en bild över situationen, från både den äldre och personalen.

– Det är ändå vi som arbetar på äldreboendet som har det yttersta ansvaret. Den äldre är i underläge och i beroendeställning gentemot oss. I 99 procent av fallen handlar det inte om att den äldre egentligen har problem med vårdpersonalens hudfärg eller härkomst. Ofta använder de bara yttre attribut som ett sätt att gå till attack när någonting är fel, och då är det oftast personkemin som inte stämmer.

Men att det är ett komplext problem håller hon med om.

– Det är verkligen skitsvårt och vi tampas med det här varje dag.

Michelle är ett fingerat namn. Enhetschefen Jennifer vill inte ha med sitt fullständiga namn på grund av att hon anser att det hon uttalar sig om är en politisk fråga och att hon inte vill bli politisk i sin arbetsroll.