Det visades filmer också. Bland annat en film om Skogsnäskollektivet, en by nästgårds Näsåker. Filmen med titeln Hippieland lär komma på SVT i höst. Skogsnäskollektivet var en referenspunkt i den gröna våg som sköljde mig upp till Hälsingland. Småskalighet, lågresursteknologi, ekologisk odling, återanvändning, veganism eller minimalt med kött som tär på jordens resurser, gemenskap, ”make love not war”-alternativ, pedagogik i egen skola, kultur, solidaritet, närhet till naturens skönhet och även dess bistra villkor.

De hade en dröm för sina och sina barns liv, men de liksom jag hade också en dröm för det omgivande samhällets liv. En dröm som har blivit en besvikelse. Visst, samhället har kommit att visa en viss respekt för oss grönavågare. Samhället har förstått att vi var seriösa utopister som har fattat en del av naturens väsen, naturresursernas begränsning och att samhället faktiskt felat en hel del i den vägen. Men samhället, vad nu det är, har missuppfattat vårt budskap eller inte anammat innebörden.

Ingen samhällsrevolution; räntor styr och än värre spekulationen. Folk jagas runt för att få någon form av trygghet i stället för medborgarlön. Kommersialismen råder och vår intressesfär blir alltmer elektronifierad och allt mindre naturnära.

Vid en första anblick och med mitt begränsade blickfält blir jag desperat. Det bidde inget av det hela. Tanken var fel eller Jorden inte mogen den. Ser jag andra hållbara vägar? Nej. Är Jorden mogen de vägar som människor över klotet trampar upp? Nej, absolut inte! Jag anklagar oss som inte klarade pedagogiken och samhället i stort! J´accuse!

Tänk om en alternativ livsstil skulle ha uppfattats som ett högst prioriterat område i Sverige. Om resurserna hade lagts på byggandet av alternativa byar i stället för kärnkraft. Vi hade säkerligen haft mindre el i Sverige, men också mycket mindre behov av el och dess produkter.

Självlärda storstadsbor lämnades i bushen av en snett tittande omgivning, utan stöd för sitt stora kall. Det gick i stå. Skogsnäs står kvar fin och grann, men skolan läggs ner, för få elever.

För länge sedan fanns det de som också förstod. Kyrkan, LRF och Kooperativa förbundet sökte faktiskt tillsammans ett sätt att stötta försök att etablera alternativt leverne. Där fanns några som förstod problemet. Jag har inte sett mycket av detta sedan dess. Samhället satsar hellre på genomfartstunnlar i storstäderna än etablerandet av solidariska kollektiv på landsbygden.

Allt känns mörkt och kallt, det regnar över Urkult. Jag klämmer ihop mig med tusentals trogna och lyssnar på Hoven Drovens konsert.

En unge på typ 2 år vägrar lämna den stora pölen bakom dansgolvet. Några dansar med poj i handen och ett gäng tjejer börjar dansa en veritabel pöldans. De blir allt fler. Det sprutar lika mycket livsglädje kring dem som vatten kring deras fötter. Spelmannen Kjell- Erik, iförd rockband, kallar in Merit Hemmingson. Och plötsligt uppstår en kanal till min gröna våg på 70-talet, till folkmusiken, till dess rockande grand old lady, till mitt hjärta. Finns det ändå hopp? Denna underbara episod får mig att ändå kanske inte anklaga allt och alla.