Därför ska jag försöka avstå ifrån att gå in i en analys av hans beteende men vill ändå ta fram en generell frågeställning som har med saken att göra, och möjligen kasta ett måhända desillusionerande sken över dådet.

I lördags hörde jag en andaktsstund på radion som antagligen hade spelats in före tragedin. Där berättade prästen, efter bibelns ord, om hur Jesus valde ut sina följeslagare, de tolv lärjungarna. De blev utvalda och flera av dem sägs också ha utfört stordåd efter hans död.

I ungersk, liksom svensk, historisk litteratur finns det en lång rad påstådda hjältar. Ja, litteraturen är fylld av dem. Hjältarna drog sig inte för att slakta tiotals, kanske hundratals fiender, förment onda personer. Ibland göt folk rena martyrdöden, en del i en dumdristig nit att följa en kärlekens och icke-våldets princip, men ofta också i en förlorad strid mot ”de onda”.

Dessa hjältar, martyrer och utvalda har skönskrivits i mänsklighetens kulturarv. De ingår i de flesta människors grundvärderingar. Den norske extremisten har sett sig själv som en av dessa hjältar. Behöver vi söka förklaringar i hans vansinne, brist på empatisk förmåga och så vidare? Hade historiens hjältar empati?

Hjältemyten är dock inte gärningsmannens och andra avvikande individers specialitet, den odlas i tv-serier, filmer, romaner och halv- samt helfalska historiska berättelser. Hjältemyten är vår arvedel. Och massmedier är inte sena att göda den, sannolikt långt ifrån alltid medvetet.

I fjol sprängde sig Taimour Abdulwahab i ett försök att vålla mycket stor skada på stockholmarna i julhandeln. Han misslyckades och man skulle kunna tro att han därför inte blev uppfattad som en hjälte eller martyr.

Jag är inte så säker på det. Hans hängivenhet lär imponera på likasinnade och utförandet kan uppfattas som otur eller kanske något tekniskt fel. I samband med rapporteringen förekom en bild av honom som jag redan då reagerade på. Den visades gång på gång i SVT och finns också publicerad i Aftonbladet. Liksom sannolikt på många andra håll. Han står där ståtlig, med en mäktig och vacker dal som bakgrund. Bilden ger sken av en bestämd man, som har läget under kontroll och som, i sina mörka solglasögon, är en förgrundsfigur verkligen värd att beundra.

Givetvis är vi många som inte faller för bildens glorifiering av gestalten, snarare stöts bort av den, men alltför många har sett liknande läckra kämpar uträtta stordåd mot USA:s fiender som koreaner, japaner, vietnameser, talibaner och tyskar. Kort sagt: publiceringen och innötningen av denna bild för hjältemyten vidare och vår kultur måste räkna med flera produkter av denna myt även i framtiden.

Det är bara att hoppas att ett framtida, mjukare samhälle tar loven av dessa vansinnesambitioner och att det blir snarare kärlek, ömsinthet och solidaritet som eftersträvas än hjältedåd genom våld.