Under siestan drar sig folk i en del riktigt varma länder tillbaka till skuggiga rum och tar sig en vilopaus. I dessa länder pågår aktiviteter långt in på nattkröken. Det är inte på något vis uppenbart att människor som tar siesta skulle arbeta mindre, vilket tydligen är det yttersta hotet för Reinfeldt och kompani.

Det är anmärkningsvärt när ett statsbärande parti använder sig av fördomar för att spela ut oppositionens politik. Om Moderaterna vill göra en analys av den italienska eller mexikanska livsstilen, så må de stå för den, men här handlar det inte om en analys – här handlar det om fördomar.

Ser man bakom förlåten så reser sig nästa fråga: skulle en politik som leder till att fler tog det lugnt och tog sig en ”siesta” på arbetslinjens bekostnad vara av ondo? Om vi här i Sverige tog ut tiden i form av arbetstidsförkortning? Nej, självklart inte om vi accepterar en lägre materiell standard. Men i och med samhällets fokusering på tillväxt, både i hemmet och i samhället som sådant, uppstår det problem i diskussionen. Visserligen kan långa arbetsdagar vara direkt kontraproduktiva, fel begås, dåliga prioriteringar, lägre tempo mot arbetsdagens slut, men det är ändå svårt att föra i bevis att en generell arbetstidsförkortning inte skulle minska produktionen i samhället.

Det första steget är att dela på jobben. Ofrivillig arbetslöshet kan minskas genom andras minskade arbetsinsats. Samma sak kan gälla friåret. Sedan kan man utnyttja effektiviseringarna som oftast inte kommer allmänheten till godo, utan aktieägarna. Här finns en stor potential för minskad arbetstid, som ju oftast kommer genom uppsägningar. Det är alltså inte trovärdigt att påstå att vi skulle få en brist på utförda arbetstimmar genom en arbetstidsförkortning.

När man hotar med de stora pensionsavgångarna så bortser man helt från den jättestora potential som finns i alla flyktingläger runt jorden, eller folk som söker sig från hopplöst stora mångmiljonstäder till ett bättre liv. Välkomna dem så ordnar sig den saken.

Ett faktiskt problem är arbetstidens flexibilitet. Det är uppenbart att vi är olika, att vi befinner oss i olika situationer och gör olika prioriteringar. Det är väl givet att en del unga ensamstående, eller äldre med utflugna barn, kan komma fram till att både 40 eller 50 timmars arbetsveckor passar dem.

En del vill ha regelbundenhet andra totalflex. Barnfamiljer behöver mycket tid för att skapa harmoni i hemmet, med barn, ekologiskt närproducerad mat. Andra som vill engagera sig i samhället, inom politiken, ungdomsverksamhet med mera vill kunna jobba mycket mindre. En generell arbetstidsförkortning måste bli försedd med en väl genomtänkt flexibilitet.

Ett problem med undantagslagstiftningar är att det oftast är ”kapitalet” som tar hem fördelarna. Finns det möjlighet att jobba mer kan arbetstagarna hamna i en utpressningssituation där de, möjligen outtalat, förväntas jobba vidare efter stipulerad tid. Därför kan man väl säga att det finns en fördel i att arbetstidslagarna är dispositiva, det vill säga att det på arbetsmarknaden går att förhandla fram egna lösningar. Detta ger facket en hyfsad position att påverka utfallet. Men facket är, i bästa fall, en god representant för majoriteten av sina medlemmar men tyvärr måttligt intresserad av familjeidyller och fritidsaktiviteter. Det är den straka arbetstagarens ekonomiska framgångar som driver på. Oavsett om man är med eller ej, ligger man illa till när man önskar sig frihet från jobbet till mjuka värden. Det är alltså lika viktigt att de fackliga avtalen formas flexibelt som att lagarna gör det.

Först och främst: låt inte snårskogen skymma sikten. Vårt samhälle har genomfört en formidabel produktivitetsökning under ett par århundraden. Vi har uppnått en optimal levnadsstandard som skulle kunna omfatta alla om vi bara fördelade resurserna solidariskt. Det är säkert flera decennier sedan. Låt ingen intala er att full sysselsättning är nödvändigt! Det är (m)ammonsk myt.