Det finns en del av staden som planerarna ännu inte rått på, genvägarna över anlagda och naturliga gräsmattor. De jordiga stigarna över annars frodigt gräs, där kängor, gympaskor och stövlar året runt trampar ner gräsmattan, slipar ner den ända till bara jorden och förstör symmetrin på annars så välplanerade platser. Vi går inte längst de stenlagda gångarna som omsorgsfullt designats av konstnärliga arkitekter och stadsplanerare med smak för proportioner utan skär hellre av hörn, springer ner för slänter, drar diagonala streck över fyrkantiga gräsplaner, blottlägger jorden för regnets eroderande effekt och solens uttorkande.

Planerarna rår inte på det. Inte heller självutnämnt goda medborgare som sätter upp skyltar med uppmaningar som ”beträd ej gräset” och ”korsa inte gräsmattan”. Vid Furuplatsen i Göteborg finns just en sådan skylt. Den ser officiell ut, men rykten säger att den inte är det. Jag har aldrig riktigt brytt mig om den, förutom när det varit blött i gräset, och promenerar rakt över Furuplatsen. När jag kommer dit tar jag en av de genvägar som jag sätter så stor ära i att känna till. Tillsammans med vägen över halvgömda trappor och skutt över staket får trampandet över gräset på Furuplatsen mig att känna att jag vet vad jag gör, att jag kan min stad. Furuplatsens sköra gräs är inte heligt för mig och nog var det en freudiansk felsägning när jag för första gången pratade om Furustigen. Det kvarterstora området som skulle bli en vacker plats för avkoppling i den stressade staden har reducerats till en genväg.

Just över Furuplatsen är inte stigen särskilt tydlig, men längre ner mot Chalmers Tekniska Högskola finns ett av mina favorithörn. Det skär jag alltid av, varför gå runt när man kan gå tvärs över? Och det är många som tänker som jag. Här har jorden packats och gräset rivits bort av tusentals fötter. Ett fåtal gräsmattsmarodörer skulle inte kunna hålla uppe stigen år efter år. Istället underhålls den av en flod av människor, en osynlig folkrörelse som utan paroller eller uttalad målsättning vägrar att följa stadsplanerarnas promenadstråk. En massa som visar att den här delen av staden, den har ni inte kontroll över. Som visar att det inte går att planera medborgarnas minsta steg, i varje fall på annat sätt än att asfaltera varenda centimeter av stadslandskapet.
Planerarna hänger inte med, men nog försöker de. Vid kollektivtrafiksknutpunkten Marklandsgatan har resenärerna länge gått sin egen väg över gräsplanen till Pressbyrån (eller åt andra hållet: gatuköket) och här verkar stadsförvaltningen ha gett med sig, en stig håller på att anläggas. Å andra sidan kan anläggandet lika gärna vara ett taktiskt drag från planerarnas sida för att ändå kunna styra stegen hos dem som skyndar mellan bussar, spårvagnar och kiosker. För stigen är inte lagd längs med den gamla genvägen utan slingrar sig på ett mer ”naturligt” sätt över gräset.

Även om stigen vid Marklandsgatan fortfarande är på anläggningsstadiet kommer det inte att ta lång tid tills den börjar användas, men det kommer inte heller att ta lång tid förrän folk tröttnar på dess krokar och dess desperata försök att omvandla en spontant skapad genväg till en del av en planerad grön oas. Folk kommer att gå längs stigen, men också korsa den, gå vid sidan av den och runt den. Och när man vill upp på stigen kommer man absolut att trampa rätt över gräs och rabatter. Genvägarna är en del av staden planerarna aldrig rått på, och inte heller i framtiden kommer de att kunna göra det.