Ett stort leende breder ut sig på hennes läppar när hon kliver in i skolan. Det är tidigt på morgonen och en förväntansfull atmosfär vibrerar mellan de spruckna och avfärgade skolväggarna. Vanessa Isabel Buste Bravo vet att det är en stor dag i dag. Det är skolavslutning inför sommarlovet och diplom och rättade prov kommer att delas ut till eleverna. Vi befinner oss i Tamia Loma, 32 km utanför Guayaquil, en av Ecuadors rikaste städer. Men i dess utkant lever en stor del av befolkningen i svåra socioekonomiska situationer och det är här Vanessas verklighet börjar.

Hennes mamma Gardenia berättar att Vanessa började i den lilla skolan som sexåring. Familjen flyttade till Tamia Loma då ett arbetstillfälle med bättre lön dykt upp för pappan.

– Lönen räckte inte till, säger Gardenia och snyter sig lätt i en näsduk.

Hon har nu varit sjuk i över en vecka och sitter på sin vanliga plats vid matbordet med en bra vinkel till teven. Hennes tjocka krulliga hår är uppsatt i en tofs vilket får henne att se äldre ut än de 33 år som tillhör henne. Bakom henne står den rödprickiga strykbrädan som är hennes arbetsverktyg då hon ibland stryker kläder åt andra för att bidra till huskassan.

Det är mitt på dagen och hennes fyra barn studerar medan mannen arbetar. Tania, den äldsta av syskonen, är 14 år och familjens stolthet: hon går en yrkesförberedande utbildning inom hårvård och skönhet.

– Jag hoppas att alla mina barn fortsätter att studera, säger Gardenia allvarligt. Hon hoppade själv av skolan i fjärde klass då hennes föräldrar inte hade råd att behålla henne där.

– Det är svårt eftersom vi är fattiga, men jag skulle vilja ge mina barn den möjligheten jag själv inte fick. Att de vinner mycket kunskap och kan skaffa sig ett bra jobb.

Tre av tio barn i Ecuador slutar studera efter sjunde året. Majoriteten fortsätter upp till tionde året. Där tar det stopp för de flesta utanför staden: bara fyra av hundra ungdomar från landsbygden fortsätter vidare till universitetet. På landsbygden är yrkesförberedande utbildningar inom exempelvis hårvård och fordon mer populära, och som Vanessas storasyster blir man klar vid 15 års ålder. Men vad händer sedan?

Skolan är placerad uppe på en kulle. Ett nybyggt stängsel löper runt skolgården. Det är lite bökigt att gå runt det men väl vid ingången välkomnas man av en gul skylt med svart text: ”Escuela mixta 1 S.N.” Skolgården består av en rostig basketkorg och ett vattenskadat fotbollsbord.

Inifrån byggnaden hörs några enstaka tjut från okoncentrerade barn och längst in i skolsalen sitter Vanessa. Hon klurar på ett mattetal och ser ovanligt allvarlig ut i sina nya rosa glasögon. Matte är hennes älsklingsämne. Sommarlovet är förbi nu och koncentrationen är intensiv bland de äldre klasskamraterna som har lovat att göra sina läxor medan de väntar på att deras lärare ska förvandlas till busschaufför och köra hem dem.

Från de resterande två små halvrummen hörs de mindre barnen skratta högt. Två korta tegelväggar bildar de enda tre klassrummen i skolan och är inte särskilt ljuddämpande – men de representerar bättre tider.

När skolan öppnade för 26 år sedan fanns bara ett halmtak som skyddade eleverna från väder och vind, och skolbänkarna hade samlats in av områdets föräldrar. De ville ge sina barn möjlighet att studera medan de arbetade på gårdarna runt Tamia Loma.

I dag är taket gjort av plåt medan väggar och golv är av cement. Elektricitet har installerats. Men ännu saknas rinnande vatten, något som är vanligt för skolor av denna typ, som kallas ”unidocentes” – mindre skolor med små resurser där en lärare är ensamt ansvarig.

Enligt utbildningsministeriet finns det över 6 000 ”unidocentes” – var tredje offentlig skola i landet – och de utgör ett parallellt system till Ecuadors vanliga skolor. Nästintill alla ”unidocentes” är belägna i avlägsna och socioekonomiskt utsatta områden och utgör för många barn där det enda alternativet för att få lära sig läsa, skriva och räkna.

Ecuador har den senaste tiden genomfört en del skolreformer med visionen att göra utbildning till en rättighet för alla. 1998 infördes en tioårig obligatorisk basutbildning som skulle vara gratis. Men trots detta integreras inte landsbygdsområdenas ”unidocentes” i det vanliga utbildningssystemet.

Den ansvariga läraren i Vanessas skola i Tamia Loma är Gracielas Fierro. I år har hon hand om 35 elever. Förra året hade skolan 40 elever vilket är minimiantalet för att staten ska skjuta till medel till ytterligare lärare. Men nu tvingas Gracielas Fierro betala ur egen ficka för att behålla sina två lärare. Hennes arbete är hårt och frustrerande, då så få av hennes elever, trots goda resultat, tar sig vidare till högre studier. Men hon menar ändå att situationen har förbättrats sedan vänsterpresidenten Rafael Correa valdes till president 2006. Tidigare upplevde hon att dessa skolor inte existerade för utbildningsministeriet.

Hectos Cárdenas, den nationella samordnaren på utbildningsministeriets avdelning ”Unidocentes” beskriver också situationen som svår. Han menar att systemet med ”unidocentes” skapades i svårtillgängliga områden för att ge barnen där en möjlighet att studera. Men kommunen har ofta svårt att ta sig ut dit, vilket försvårar en aktiv relation med skolorna.

– Vi har gjort en hel del för att förbättra dessa skolors situation men absolut inte tillräckligt, erkänner han.

Enligt Cárdenas studerar barnen ofta upp till åttonde årskurs. Fattigdomen gör att föräldrarna sedan tvingar barnen att hoppa av skolan för att tillföra något till familjens ekonomi.

Men det finns skillnader mellan elevernas tendens till att fortsätta studera. Av de elever som hoppar av dominerar flickorna, enligt Graciela Fierro, den ansvariga läraren på skolan i Tamia Loma.

– Flickorna tänker inte på att studera vidare och skaffa sig en framtid, utan de vill gifta sig och skaffa barn. Att vara mor är eftertraktat och de kan gifta sig vid 13 år, säger hon frustrerat.

Att som flicka söka sig till ett familjeliv är att söka en ekonomisk trygghet samt att följa ett kvinnoideal. Arbetsmarknaden ser inte heller ljus ut för kvinnor med ekonomiska svårigheter. Men det här är inget som verkar bekymra Vanessa Isabel Buste Bravo.

Hon är nyduschad och har precis kommit från skolan som äntligen har börjat efter det långa sommarlovet, som hon mestadels spenderat i Tamia Loma. Ibland har hon kunnat bada i bassängen som ligger längre upp och som tillhör jordägaren. Den får hon och hennes familj använda på helgerna efter klockan 17, då besökarna gått hem.

Vi sitter i hennes gröna vardagsrumsoffa och jag frågar vad hon vill göra när hon blir stor. Hon skrattar generat men verkar ha tänkt igenom det eftersom hon svarar självsäkert:

– Jag vill öppna en kombinerad butik och restaurang som säljer allt möjligt så att jag kan ge pengar till mina föräldrar när de blir gamla.

I bakgrunden hörs melodin från det gamla Nintendospelet Super Mario som hennes två bröder Israel och Ariel ivrigt spelar på. Gardenia tvättar kläder på baksidan av huset och pappa Wilson jobbar. Det är ännu en dag i vardagen och Vanessa förklarar att hon alltid duschar efter skolan för att sedan göra sina läxor. Men i dag är det fredag. I dag väntar hon med att göra sina läxor till på söndag, säger Vanessa lyckligt innan hon fortsätter beskriva hur hennes framtidsprojekt ska förverkligas.

– För att kunna öppna mitt ställe måste jag studera till kock på högskola.

Jag förundras över hur välplanerad hon är och medvetenhetenheten kring pengarnas relation till hennes familj. Hon inflikar att hennes mamma däremot vill placera henne i en textilskola, något hon trots allt inte verkar alltför ledsen över.

Sedan 2001 har det ecuadorianska utbildningsministeriet genomfört en del åtgärdsprogram för att förbättra situationen med ”unidocentes”. Hectos Cárdenas från utbildningsministeriet berättar bland annat om bonusar som ges till föräldrar med dålig inkomst för att uppmuntra dem att skicka sina barn till skolor. Och han säger att ministeriet har planer på att omvandla alla skolor där en lärare är ensam ansvarig – som läget är i Vanessas skola just nu – till att två lärare delar på ansvaret.

Men det är tveksamt om åtgärderna ger några markanta förändringar för fattiga barn på landsbygden. De kan tvärtom ses som en del av ett upprätthållande av ett diskriminerande skolsystem eftersom ”unidocentes” fortfarande inte bär samma status som det ”vanliga” skolsystemet.

Frågan är hur det kommer bli med Vanessas framtid. Gifter hon sig ung och stryker kläder för småpengar som sin mamma, eller finner hon vägen till sin dröm, utbildar sig till kock och öppnar ett eget ställe?