Dogtooth påminner om den typen av experiment, där två minst sagt överbeskyddande föräldrar stängt in sina barn på livstid. Rymdfarkosten består i det här fallet av en villa omgärdad med höga träplank och täta lummiga buskar. På tomten finns en pool, träd och välansade gräsmattor där det växer zombies. Ja, du läste rätt.

Två systrar och en bror, alla i tonåren, är förbjudna att lämna familjens ägor. Den ende som har kontakt med yttervärlden är fadern, som är chef på en fabrik. Så fort något ord sipprar in till barnen från omvärlden hittar föräldrarna på en ny betydelse av ordet. En betydelse som låter sig fogas, inte strävar utåt mot det liv som barnen knappt ens förmår fantasiera om. Zombie betyder här liten gul blomma. Fitta betyder stor lampa. Hav är en läderstol med armstöd av trä. Motorväg är en stark vind.

För att fördriva tiden ägnar sig syskonen åt tävlingar, uppmuntrade av föräldrarna. En tävling kan gå ut på att se vem som kan hålla fingret längst under kranens stråle i rykande hett vatten. Vinnaren får välja kvällsaktivitet som består i att lyssna på Frank Sinatra (som i familjens mytologi är en död släkting som sjunger om att älska sin familj och aldrig lämna sitt hus), titta på videoinspelningar av sig själva eller dansa i en egenartad koreografi, disciplinerad och livlös.

Varför föräldrarna valt att avskärma barnen från omvärlden framgår inte. Filmen är lika sluten som den sjukliga familjevärld som beskrivs. Effekten blir att man snabbt sugs in i skildringen av ett universum som upprättar sina egna lagar. Här kan flygplanen kraschlanda i trädgården i form av små leksaksplan. Fadern smyger in pirayor i poolen och lurar i barnen att de kommer simmande utifrån. När en liten bondkatt letar sig in på tomten uppstår panik och sonen hugger ihjäl katten med häcksax. Föräldrarna är som alltid snabba att improvisera, och påstår att katter är livsfarliga köttätare och tränar barnen att gå på alla fyra och skälla som hundar.

Den som till slut rubbar ordningen är Christina, en ung tjej som fadern betalar för att med förbundna ögon besöka huset och ha sex med sonen. Hon för med sig nya ord och väcker drifter som får längtan efter att lämna familjens madrasserade cell att växa.

Att kalla familjen som skildras i Dogtooth för dysfunktionell är nästan en underdrift. De lever i en helt egen dimension, med ett eget språk och en egen verklighetsuppfattning. Ett minimum av näring hämtas från omvärlden. Kärnfamiljen är här ett laboratorium och jäser egna häxbrygder till sanningar, en fördummande institution som hålls samman av mytologi.

I likhet med Attenberg, som nyligen hade svensk premiär (och vars regissör är medproducent till denna film) är Dogtooth djupt originell. De båda grekiska filmerna leker med konventioner, prövar uttryckssätt och ifrågasätter könsroller och sociala normer. De lyckas vara både roande och oroande och många scener är rent bländande. Det är bara att hoppas att fler grekiska dramer lyckas smyga under Svensk filmindustris radar och ta sig till Sverige via smalare distributörer.