Blåkulla kallas ett område med åtta stycken fjorton våningar höga och hundra meter långa miljonprogramshus byggda på en kulle i stadsdelen Hagalund i Solna. Husen med de blå fasaderna kan ses av alla som tar sig in i Stockholm via E4 norrifrån. En symbol för att det fortfarande finns hotande ghetton, alltså bostäder öppna för låginkomsttagare, nästan bredvid innerstan.

Men nu börjar även Blåkulla sakta stängas igen. Solna har länge varit en höginkomsttagarkommun med stabil borgerlig majoritet. Men inte en segregerad kommun, bostadsrätter och villor har blandats upp med hyreslägenheter. Ett av de områden som röstar rött är Blåkulla.

I samband med 40-årsjubileet av segern i almstriden i Kungsträdgården och den så kallade Stadskampsveckan organiserades en historisk stadsvandring på kullen. Guiden Peter Green, uppväxt i kvarteret på 70- och 80-talen, inledde rundturen med att visa bilder från Hagalund innan höghusen byggdes i början av 70-talet.

Då var området ännu mer ökänt än i dag. Det var en anarkistisk, självstyrande arbetarstadsdel med en väldigt kreativ byggstil – i princip en kåkstad. Hagalundarna var radikala och organiserade socialister som höll ihop.

Den gamla kåkstaden jämnades med marken i en brutal stadsomvandling. Utan någon som helst dialog med de boende byggdes åtta blåa höghus.

Men Blåkulla byggdes ändå för de människor som tidigare hade bott i Hagalund. Protesterna tystnade när kaminuppvärmda hus med tjärpappstak byttes mot modern standard.

När Peter Green växte upp spenderade han och hans vänner fritiden i källarna under husen, gömda från vuxenvärldens ögon. Tills det blev massarbetslöshet, och pappor som klätt sig i arbetskläder också behövde hålla sig undan åtta timmar varje dag. Det var en uppväxt med hasch, skilsmässor, vågor av självmordshopp från hustaken, ensamstående mödrar och slagsmål.

Men främst var det en uppväxt med en stark områdesgemenskap, ett område där det var möjligt att samtidigt driva tre fritidsgårdar utan att det blev brist på ungdomar. Peter Green känner inte igen sig i bilden av Blåkulla som ett gangsternäste.

Än i dag är området fattigt och att vandra här liknar en promenad i Rinkeby, Hammarkullen eller Rosengård. Men nu är det inte husens utan människornas tur att bytas ut. Och nu behöver inte samhället betala för rivning och nybyggnation. Sedan några år tillbaka är fyra av husen sålda till två bostadsrättsföreningar. ”Beverly Hills” kallas dessa i området.

Blåkullabor har kunnat köpa sig en bostadsrätt. Den senast bildade bostadsrättsföreningen – Hagalunden – har visserligen stora lån och stora renoveringsbehov. Men om inte bostadsbubblan i Stockholm spricker finns möjligheten att en ekonomiskt svag grupp har gjort en bra affär.

För den minoritet som inte kunnat köpa ser det värre ut. Solidariteten i området har brutits. På bostadsrättsföreningarnas internetforum diskuteras att bygga murar runt innergårdarna. Hagalunden skriver i sin ekonomiska plan att cirka 30 procent av de boende (runt 134 lägenheter) kommer att bli kvar som hyresgäster vid ombildningen. Dessa lägenheter är en viktig tillgång för bostadsrättsföreningen. Amorteringar och renoveringar ska finansieras genom att hyresgästerna stegvis flyttar ut och lägenheterna säljs som bostadsrätter till marknadspris. Vilket definitivt ingen Medelblåkullabo kommer att ha råd med.

Processen kan snabbas på sedan regeringens proposition om allmännyttiga bostadsaktiebolag och reformerad hyressättning klubbades förra året. Denna sätter stopp för allmännyttans hyresnormerande roll och öppnar upp för årliga hyreshöjningar på tiotals procent i ”attraktiva områden”.

För att lyckas renovera sina hus kan bostadsrättsinnehavarna kräva så höga hyror av sina grannar att dessa måste flytta om området kan klassas som attraktivt.

Nedanför Blåkulla byggs den nya nationalarenan, Swedbank arena och stadsdelen Arenastaden. Men projektet är osäkert. Inget fotbollslag vill ännu spela på den nya arenan och ingen vet hur den ska lyckas gå runt ekonomiskt.

I tisdags väcktes åtal mot stadsdirektören Sune Reinhold, som verkat för att cirka 220 miljoner av kommuninvånarnas pengar satsats i projektet. Han misstänks nu för mutbrott sedan konsultarvoden från Arenabolaget avslöjats. Det gör även kommunfullmäktiges ordförande, moderaten Lars-Erik Salminen, som kände till arvodena utan att ingripa.

För de blåkullabor som nu äger bostadsrätt är det viktigt att arenan lyckas. För hyresgästerna och alla fattiga som i framtiden behöver bo centralt står istället hoppet till att projektet kollapsar.