Under de senaste åren har Amin sammanfattat världsläget och diskuterat förutsättningarna för motstånd mot imperialismen och dess följdverkningar. I sin senaste bok menar han att dagens kris är ”början på en mycket djupare och allvarligare kris som hotar kapitalismen och imperialismen som system.” Han har sammanfört sju studier om hur kapitalismen administrerar – men aldrig i grunden kan lösa – kriserna som mänskligheten nu möter.

Med de borgerliga revolutionerna (1600-talet till 1800-talet) ersattes den gamla tidens metafysiska tankesystem med en ny ekonomisk rationalitet som absoluta högsta värde. Enligt Samir Amin är den nya kritiken fortfarande ofullständig. Marxismen så som den utvecklades inom den andra och den tredje internationalen under 1800-talets andra och 1900-talets första hälft inkorporerade ett ekonomistiskt tänkande från den borgerliga teorin. Deterministiska visioner och ”historiska lagar” i naturvetenskaplig mening blev till angrepp på den mänskliga frihetens dialektik. Sovjetideologin ligger enligt Samir Amin närmare ett borgerligt tänkande än Marx idéer. Samir Amin ser demokratin som den möjliga utgångspunkten för en förnyelse av såväl den teoretiska som praktiska kritiken av kapitalismen.

Dagens kaos beror på ett trefaldigt misslyckande inom systemet:

1. Det finns inga nya sociala och politiska former utanför nationalstaten som kan möta det globala produktionssystemet.

2. Det har inte utvecklats ekonomiska och politiska förhållanden som kan sammanjämka industrialiseringen i nya konkurrenskraftiga områden i Asien och i Latinamerika med fullföljandet av en global tillväxt.

3. Det har inte skapats något förhållande till den afrikanska periferin, vilken inte deltar i den konkurrerande industrialiseringen.

Samir Amin menar att det dominerande kapitalet i denna ojämna kamp upprätthåller maktrelationer genom fem monopol: teknologiskt monopol; finansiell kontroll över världens kapitalmarknader; monopol på tillgången till naturresurser; medie- och kommunikationsmonopol; monopol på avancerad vapenteknologi. Resultatet är en ojämlikare inkomstfördelning än någonsin i världen.

IMF, Världsbanken och WTO är instrument för att upprätthålla en polariserad värld. I dag beräknas världshandeln till 2 000 miljarder dollar, medan de internationella kapitalströmmarna uppgår till 50 000 miljarder! Utan finansiell öppenhet och flytande valutakurser skulle krisen varit värre. Logiken inom systemet gör det möjligt att administrera krisen, men aldrig att lösa den.

Globaliseringen innebär med nödvändighet att nationalstatens förmåga till ekonomisk administration undergrävs. Men den avskaffas inte. Således skapas en ny motsättning som är olöslig under kapitalismen. Kapitalismen är nämligen mer än bara ett ekonomiskt system, kapitalismen behöver också en social och politisk dimension, vilket förutsätter en stat. Samir Amin ser fascism, etnicism och religiös fundamentalism som framtida reaktioner på denna motsättning.

Amin pekar ut några farliga framtidsscenarier för ett Europa i kapitalets och högerns händer. Det stortyska Europa är den mest överhängande faran. Ett radikalt och folkligt europaprojekt behövs. En världsordning med många centrum ser Samir Amin som det första steget mot en socialistisk världssamfällighet.

Amin lyfter fram de viktiga frågorna: den nya teknologin; det allt mer komplexa beroendet mellan samhällets olika sektorer; sammansmältningen av arbetare-intellektuell-medborgare; arbetarnas inflytande över företagen et cetera. Alla dessa frågor handlar om demokratin.

Amins idéer är inte invändningsfria. Idén om ett alleuropeiskt projekt i en polycentrisk värld på väg mot en socialistisk global ordning må på lång sikt vara en riktig och nödvändig strategi. Men i det korta perspektivet måste Samir Amin kritiseras för sin otydlighet. Han tenderar att förespråka att socialister och arbetarrörelsen ska utgå från det EU som finns och genom en social vision radikalt demokratisera institutionerna.

Men den enda möjliga demokratiska och radikala vägen för folken i Europa i dag är att försvara det relativa folkstyret inom nationalstatens gränser – mot den gränslösa fria marknaden och mot de icke-demokratiska överstatliga institutioner som är på väg att utradera flera hundra års folklig kamp för politisk och social demokrati. Kanske kan arbetarklassens och folkens kamp mot EU skapa ett nytt europeiskt folkligt radikalt samarbete över gränserna. En ny folklig och socialistisk europatanke skulle kunna födas.

Denna kritik gör inte Ending the crisis of capitalism or ending capitalism? mindre viktig. Amin formulerar strategier för folklig organisering på lång sikt. Enligt honom är dagens kris början på en mycket djupare och allvarligare kris som hotar kapitalismen och imperialismen som system.