Längs med fängelsets yttersta cementmur löper ett stadigt järngaller med taggtråd högst upp. I den drygt en meter breda kanalen mellan muren och gallret går en grönklädd vakt förstrött fram och tillbaka med ett stort gevär slappt hängande på axeln.

Häktningsfängelset San Joaquín i huvudstaden Santiago är ett tillfälligt hem för unga pojkar. Just nu bor här 239 brottsmisstänkta som väntar på sin dom – förstagångsförövarna i den vänstra vingen, återfallarna i den högra. Fängelsets åtta hus – ljusröda med klart blå dörrar – rymmer pojkarnas celler, ett vardagsrum med teve och dataspel samt en liten trädgård. Husområdena skiljs åt från varandra med ljusgrönt galler och låsta portar.

Sedan en ny lag om unga lagförbrytare trädde i kraft år 2007 har 17 ungdomsfängelser etablerats i det avlånga Chiles 15 regioner. Av de 812 unga som satt inne i februari 2011 var cirka 95 procent pojkar. Flickorna utgör en marginal som det knappt talas om. De sitter i skilda fängelser dit tillträde är förbjudet för utomstående. Ungdomsfängelserna administreras av barnmyndigheten Sename, som har det huvudsakliga ansvaret för reformen av ungdomsrättssystemet. Fängelserna heter egentligen centros cerrados, slutna anstalter. Om man använder det namnet, fnyser emellertid de vuxna som jobbar vid anstalterna.

– De är fängelser för barn, rätt och slätt. Att kalla dem för något annat vore hyckleri, säger Marcela Molina, som arbetar som advokat på anstalten i San Joaquín. Hon drar handen längs med det robusta gallret som för att visa vad hon menar.

Det chilenska samhället karaktäriseras av stora ekonomiska och sociala klyftor och lite kontakt samhällsklasserna emellan. De unga som hamnar på kriminell väg kommer nästan alltid från de lägre sociala klasserna.

– Jag har stulit sedan jag var nio, säger Antonio som nyligen fyllt 18 år. Han avtjänar ett fem år långt straff på ett fängelse strax utanför Santiago. Antonio har blågrå ögon och en glasartad men intensivt fängslande blick. Skärsåren på hans armar, mage och ben – vissa äldre och ärrade, andra färskare – vittnar om självdestruktivitet och ett hårt liv. Antonio står lutad mot en vägg utanför det hus han bor i, drar handen genom sitt kortsnaggade hår och fortsätter:

– Vi var fattiga, hade ingenting, mamma och pappa var aldrig hemma. Mina äldre syskon stal och det var det enda jag lärde mig göra.

För ett drygt år sedan kom högerpresidenten och mångmiljardären Sebastian Piñera till makten med löften om att förbättra den allmänna säkerheten. Enligt färsk statistik känner sig var fjärde chilenare osäker ute på gatan efter att mörkret lagt sig. Brottsligheten har ökat kraftigt de senaste tio åren och i genomsnitt var tredje hem blir rånat årligen. För att komma åt problemen lade Piñeras regering upp en ny strategi, Plan Chile Seguro 2010–2014, vars huvudsakliga mål är att göra Chile till ett säkrare land. Planen är skriven i storslagna ord om ordning och respekt, men döljer en verklighet som de flesta chilenare beskriver så här: Eftersom de rika samhällsklasserna vill gå säkra, ges kriminella från de lägre klasserna långa fängelsestraff för att hålla dem borta från gatan.

Innan den nya lagen trädde i kraft år 2007 låg straffmyndighetsåldern på 16 år. Unga satt i fängelse tillsammans med vuxna med lång kriminell bakgrund och många hamnade i en spiral av kriminalitet, våld och socialt utanförskap. Chile fick stark kritik från FN och andra internationella aktörer för att dessa unga försummades. Den nya lagen, som innefattar 14–18-åringar, skrevs av den då makthavande vänsterkoalitionen Concertación. Lagen syftade till bygga upp en juridisk ansvarsmodell som bättre tar i beaktande de ungas särskilda situation, sårbarhet och behov.

Enligt lagen borde fokus nu ligga på social återanpassning istället för regelrätt sanktionering. Morot istället för piska. Men barnmyndigheten Sename har inte fått tillräckliga resurser för att kunna genomföra reformen. Och det har blivit ännu svårare att få loss pengar sedan den nya högerregeringen tillträdde i mars 2010.

På innergården till ett av husen i häktningsfängelset San Joaquín spelar ett gäng pojkar kort. Inne i huset är teve och radio på samtidigt och tävlar med det avtrubbande ljudet från tre dataspel. Endast ett fåtal pojkar sysselsätter sig, medan de flesta sitter apatiskt, gör ingenting. De här pojkarnas liv går just nu ut på att vänta. Det är deras framtid som påverkas av den allt stramare politik som förs.

Med grund i FN:s barnkonvention skrevs i den nya chilenska lagen att häktningstiden för minderåriga brottsmisstänkta ska göras så kort som möjlig för att underlätta social återanpassning. Nu sker det motsatta. Häktningstiderna har ökat sedan Piñera kom till makten, från i genomsnitt 99 dagar till 119 dagar. Ett stort antal unga sitter inne över ett år utan vetskap om hur länge behandlingen av deras fall kan ta. UNICEF pekar på de allt längre häktningstiderna som en grov kränkning av barnens rättigheter. Endast 35 procent av dem som häktas får ett frihetsberövande straff.

– Att över hälften av de häktade pojkarna i själva verket är oskyldiga signalerar att någonting är fel. Man låser in pojkarna bara för att få problemet ur världen för stunden, anser Marcela Molina.

– Det är kortsiktigt och förstör många oskyldiga pojkars liv. De har en stämpel som kriminella när de kommer ut, och vem vill ha med kriminella att göra?

Unga som är misstänkta för mord, sexualbrott, droginnehav eller rån kopplat till våld blir automatiskt berövade sin frihet under rättsprocessens gång, utan att hänsyn tas till den ungas bakgrund eller livssituation.

Barnfängelset är i många fall en skola i brottslighet. Återfallsprocenten ligger nu på 55 procent och är bland de högsta i Latinamerika.

– Här behandlas vi som kriminella. Då lär vi oss att bli brottslingar fast vi inte var det innan, säger 16-åriga Rodrigo, en förstagångsförövare som väntar på att hans fall ska behandlas i domstol. Han har just deltagit i en basketmatch och säger att han uppskattar de verkstäder som dagligen ordnas i slöjd, bildkonst eller sport.

– Jag försöker hålla mig aktiv. Men det finns många som tappar hoppet och går med i gäng från vilka det sedan är svårt att komma ur.

De barn i huvudstadsregionen som får frihetsberövande straff hamnar på den slutna anstalten i San Bernardo i utkanten av Santiago. San Bernardo-fängelsets dåliga förhållanden är ökända. Den långa sandväg som leder till fängelset luktar starkt av avfall; övergivna hundar snor omkring och gräver i soporna. 

I det här ödsliga fängelset, byggt för 150 personer, bor 250 pojkar, fyra till sex stycken per rum.

Överbefolkning var en av de stora orsakerna till fängelsebranden i San Miguel utanför Santiago i december ifjol. Bland de döda fanns två unga pojkar på 17 och 19 år, vilka båda var åtalade för småbrott. De har blivit symboler för det chilenska ungdomsrättssystemets dåliga tillstånd.

I teorin ska barnets rättigheter stå i centrum i ungdomsfängelserna. Verkligheten ser annorlunda ut.

– Barnets rättigheter? Här inne har vi inga rättigheter. Vakterna slår oss när de vill och behandlar oss inte som människor, säger 17-åriga Eduardo som avtjänar sitt straff i San Bernardo. Nageln på hans vänstra lillfinger är ovanligt lång – ett tecken på att han är en respekterad gängledare.

Margareta Salander instämmer i att barnens rättigheter kränks inne i fängelset. Svensken Salander jobbar för organisationen ACHNU (Asociación chilena pro naciones unidas) med ett utbildningsprojekt i fängelset San Bernardo. Tillsammans med sina kolleger hon i personalmatsalen utanför fängelsets murar och äter höna, ris och sallad från ett metallfat. Samma stora portion mat ges åt de växande pojkarna inne i fängelset.

– Polisen gör drograzzior där de överskrider de ungas rätt till integritet, och sexuella övergrepp är vanliga. Självmordsförsök och annan självdestruktivitet förekommer ofta. Det är inget man helst talar om, varför det är svårt att ingripa, säger Salander.

Advokat Marcela Molina suckar där hon sitter vid sitt kontorsbord.

– Hur man än vill hjälpa de unga så äter systemet upp dem, desperationen är alltför stor. För några veckor sedan begick en pojke självmord i ett fängelse vid kusten genom att hänga sig med sina skosnören.

En stor brist med den nya lagen är att den inte förpliktigar till stöd åt fångar som avtjänat sitt straff. Organisationen ACHNU har fått statliga medel för att arbeta med tidigare fångar en månad efter att de släppts fria. Det händer dock ofta att man får information om en frisläppt först långt efter.

– Då är den enda informationen vi har ett mobilnummer, och det är inte så väldigt mycket, berättar Salander.

I delar av Colombia och Peru har man upprättat system där tidigare fångar följs upp 6–12 månader efter att de blivit frisläppta. Där har återfallsprocenten sjunkit drastiskt eftersom den unga får stöd i sin process att hitta tillbaka på rätt spår i samhället.

– Något liknande borde man utveckla i Chile, funderar Salander.

En solig fredag förmiddag i april samlas fångar och personal på gården i fängelset San Bernardo. ACHNU har tillsammans med fängelsets personal ordnat ett evenemang där pojkarna får visa vad de lärt sig i de socialpedagogiska verkstäder som organisationen arrangerat. Som sista programnummer uppträder åtta pojkar med brasilianska batucada-trummor. Pinnarna slår mot trummorna med precision och bestämdhet, och i pojkarnas ögon lyser en eld av viljestyrka och total koncentration. Resten av fångarna och personalen – publiken – sitter helt stilla, som fängslade av det starka rytmiska ljudet. För en stund råder hopp i denna isolerade värld.

Många tvivlar på att Piñeras regering kommer att förverkliga den grundläggande omstrukturering som krävs i infrastruktur, attityd samt politisk och ekonomisk prioritering för att få ungdomsrättssystemet på rätt kurs. Antonio, Rodrigo och Eduardo är personer som få vet om och som många inte vill veta av. Så länge som fokus inte ligger på deras återanpassning till samhället lär satsningarna på allmän säkerhet inte nå mer än kortsiktiga resultat.

Hos fängelsets personal och vid barnmyndigheten Sename finns emellertid en stark vilja att ändra på saker för att på bättre sätt respektera rättigheterna för barnen bakom galler. Glimtar av hopp tränger igenom den dystra vardagen, ibland även hos de unga.

Antonio pillar fundersamt på sina skärsår där han står och lutar sig mot innergårdens vägg.

– Det är ganska trist att sitta inne, men det ger ju tid att reflektera, berättar han och fortsätter beslutsamt:

– Jag vill fortfarande tro att jag kan ändras, trots att halva mitt liv gått ut på kriminalitet.