Många skulle kalla henne en lögnare som är här för att utnyttja vår välvilja och undergräva vår avancerade samhällstruktur. Men över hela Europa, är det kvinnor som Sasha Husak som fyller de gapande hålen i ett system som är skickligt på att tysta dem.

Sasha har levt i Warszawa i över tio år. Vi träffas på ett stökigt kafé när hon väl avslutat sitt tolv timmar långa arbetspass. Hon har tagit hand om samma barn sedan det var fyra månader gammalt. ”Nästa år ska hon börja skolan”, berättar hon och lyser av stolthet.

Sasha Husak har lagat mat, städat och skött om polska familjer i över ett decennium. Hon fyller upp den plats deras mödrar, döttrar och mor- och farmödrar lämnat efter sig i när de lämnat hemmen för mer välbetalda jobb i ”gamla Europa”. Medan de ser till våra behov, är det kvinnor som Sasha som ser till deras.

Men medan andra arbetare kan återvända hem för familjefiranden eller begravningar, har hon inte varit tillbaka i sitt hemland Ukraina på ett årtionde. Hon korsar gatan när hon ser polisen och lever i ständig skräck för hyresvärden, grannarna och för att bli sjuk.

– Rädslan finns alltid där. Vi kan inte vända oss till den allmänna sjukvården. Kommer de att fråga efter passet? Kommer de att se sidan med det utgångna visumet?

Nästan fyra miljoner människor som lever och arbetar i EU i dag är papperslösa. De flesta kommer till Europa för att söka arbete. De fyller den akuta arbetskraftsbristen i våra jordbruks-, städ-, vård-, och serviceindustrier. Lågbetalda områden där arbetet är dokumenterat smutsigt, farligt, svårt och impopulärt.

En av Europas mest genomgripande paradoxer är att man demoniserar dessa migranter för att de jobbar utanför systemet, men ändå fortsätter att efterfråga deras billiga, flexibla och lättkontrollerade arbetskraft. När det går dåligt väljer vi politiker som föreslår att skjuta dem innan de korsar våra gränser, men ändå förlitar vi oss alltmer på papperslösa migranter för att hålla priset på mat nere, våra weekendresor billiga och våra hem rena.

Under 1999, när Sasha Husak anlände till Polen, lanserade de europeiska ledarna en plan för att harmoniera immigrationspolitiken inom den Europeiska unionen. En prioriterad fråga de enades om var att ”bekämpa illegal immigration”. Detta skulle göras genom ”ökade gränskontroller” så väl som genom att ”upptäcka och utvisa papperslösa migranter som redan befann sin i Europa”.

Den första delen var enkel att genomföra; vi behövde bara se till USA där taggtråd och patrullering längs den södra gränsen utökades. Medan antalet gripanden av presumtiva papperslösa blekande i jämförelse med dödssiffrorna bland dem som kände sig tvingade till farligare vägar, avtrubbades allmänhetens mottaglighet för dessa ansiktslösa inkräktare.

Upptäckandet och utvisningarna av papperslösa migranter visade sig vara mer av en utmaning. Massutvisningar var aldrig riktigt ett alternativ; med en överskjutande kostnad på 12 000 euro per immigrant valde Europa ett mer subtilt, effektivt och hållbart redskap för att framtvinga avfärden för miljoner papperslösa.

Till skillnad från USA, kunde Europa skryta med ett avundsvärt samhällssystem. Att neka papperslösa migranter denna fundamentala livlina i form av ett socialt skyddsnät (vård, utbildning, bostad och arbetsmiljöskydd) var Europas strategi för att driva ut dem. Papperslösas levnadsstandard skulle sänkas till den grad att de skulle lämna Europa och andra skulle avskräckas från att anlända. 

Enkelt.

Men hur exakt tillämpas denna plan för ”att förhindra och bekämpa illegal immigration” på orter och i städer över hela Europa? Här är några exempel från en ofta dold verklighet:

• I Stockholm visas en kvinna utan personnummer bort från en kvinnojour utan annat val än att återvända till sin våldsamme man, ”hon borde ändå inte vara här”.

• I London, får en höggravid kvinna veta att det är svåra komplikationer med hennes ofödda tvillingar men att hon inte kan få kejsarsnitt förrän hennes liv är i omedelbar risk, då ”papperslösa migranter endast är berättigade till omedelbart nödvändig vård”.

• Nära Milano, blir en 13-månader gammal flicka visad bort från sjukhuset utan att ha blivit undersökt. Hennes far kunde inte visa upp ett giltigt hälsokort, vilket ledde sjukhuspersonalen att ”misstänka att familjen var här illegalt”. Trots att hennes familj faktiskt befann sig i Italien legalt, dog Rachel Odiase senare samma dag.

• I Valencia, lämnas en skadad man 200 meter från ett sjukhus och varnas för att avslöja namnet på sin arbetsplats. Av rädsla för att ”böta för att anställa en papperslös migrant”, körde Edgar Rilles' chef sedan tillbaka till brödfabriken där Rilles arbetade och slängde hans avhuggna arm i soporna.

• I Genève, får en hemhjälp, vars anställningsvillkor liknar slaveri, veta av sin chef att ”det är olagligt att arbeta utan tillstånd”, och att om hon försöker fly eller söka hjälp, kommer hon att sättas i fängelse och sedan utvisas.

• I Dublin, genomgår en ung kvinna ett livshotande ingrepp utförd av en outbildad allmänpraktiserande läkare då ”hon inte har det nödvändiga tillståndet för att resa” till Storbritannien och genomföra en legal abort.

För att vara effektiv förlitar sig ”kampen mot illegal immigration” på förnekandet och icke förverkligandet av människovärde. Efter mer än ett årtionde av bedrivning av denna agenda, har antalet papperslösa ändå inte minskat signifikant. Istället är Europas efterföljande av mänskliga rättigheter under ökad granskning på både regional och internationell nivå.

Det finns en växande oro i det civila samhället och bland försvarare av mänskliga rättigheter som är ute på fältet att EU:s strategi, som ämnar ”sammanföra” medlemsstaternas policyer, är frånkopplad från den verklighet i vilken integration och migration rör sig i. 

Medan EU öppet medger nödvändigheten av migranter för att hantera den nuvarande ”demografiska utmaningen”, utlovar man samtidigt att öka gränskontroller för att begränsa ankomsten av ekonomiska migranter, och följaktligen asylsökare, till dess gränser. Sanningen är, väl sammanfattat av en frivilligarbetare jag mötte, att ”ju mer vi försöker slå vakt om denna vår föreställning om Europa desto mer förstör vi densamma.”

Att omdefiniera våra fundamentala värderingar om jämställdhet och jämlikhet för att visa bort en oönskad befolkning är en farlig väg att gå. Motsägelserna är tydligt uppenbara, speciellt i länder som traditionellt har haft rykte om sig att vara ledande i frågor son mänskliga rättigheter och avancerad socialpolitik.

Ingenstans är Europas försök att begränsa papperslös migration mer tydliga än i villkoren för (eller bristen av) hälso- och sjukvård. Vissa EU-länder har sett en ökning i immigrationskontroller hos vårdadministratörer och introduktionen av debitering för vissa kategorier av migranter. I de värsta fallen har stater kriminaliserat vårdgivare eller tvingat dem på juridisk väg till att ange papperslösa. Fler och fler lagstiftare, regionala myndigheter och sjukhuschefer har tröttnat på resultatet av sådana kortsiktiga policyer, och har valt en alternativ väg som överensstämmer med etiska, sociala och allmänna vårdprinciper.

Tyskland: Lokala myndigheter vidtar åtgärder för att skydda gravida papperslösa kvinnor

I Tyskland är tillgången till offentligt subventionerad hälso- och sjukvård för papperslösa mycket begränsad. Behörighet för hiv-behandling eller pre- eller postnatal vård kräver av papperslösa att de lyckas få ett ”Duldung”, ett temporärt tillstånd som tillfälligt inställer möjligheten för utvisning från tyskt territorium. På grund av en extremt restriktiv juridisk inramning och risken för utvisning som följer på dess utlöpande, söker manliga papperslösa ofta alternativ eller inofficiella vägar till vård.

Men de akuta sexuella och reproduktiva vårdbehov som upplevs av många papperslösa kvinnor betyder att de i större grad är tvungna att söka dessa tjänster och ta konsekvenserna av att bli kända av myndigheterna. De som blir gravida kan ansöka om ett Duldung-tillstånd men dessa beviljas vanligtvis endast under den ”moderskapsperiod” då det anses olämpligt att resa för moder och barn. Efter denna period, riskerar de återigen att bli utvisade ur Tyskland.

Barn till papperslösa kvinnor som förblir oregistrerade, antigen genom att de föder hemma eller på ett privat sjukhus, riskerar att föddas in i ”illegalitet”. Utan en födelseattest, är det svårt att bevisa föräldraskap och barnet kan komma att skiljas från modern, till exempel under en utvisningsprocess. Hälsovårdsmyndigheten i Frankfurt uppmärksammade det akuta i denna situation och gick samman med Maisha, en förening för stadens afrikanska kvinnor, för att tillhandahålla kulturellt lyhörd hälso- och sjukvård för papperslösa migranter. Centret erbjuder anonyma läkarkontroller och behandlingar för papperslösa som är rädda för att bli utvisade. Specialinriktade tjänster erbjuds papperslösa kvinnor: de som jobbar inom sexindustrin kan få information om hur man förhindrar sexuellt överförbara sjukdomar och särskilda konsultationstimmar är tillgängliga för afrikanska och romska kvinnor.

Detta initiativs framgång har uppmärksammats av flera kommunförvaltningar och liknande projekt finns nu i München, Düsseldorf och Berlin.

Malta: Migranter anställs som kulturella medlare för att förbättra folkhälsan

Malta har inlett ett mycket nyskapande program för att förbättra migranters tillgång till och erfarenhet inom hälsovårdssystemet. I augusti 2008 instiftade hälsovårdsmyndigheten Migranthälsovårdsenheten för att se till vårdbehoven för det stora antal papperslösa migranter som anländer till Malta.

Migtranthälsovårdsenheten tillhandahöll stöd till professionella läkare som ofta inte hade erfarenhet av att handskas med en så varierande klientel, och som behövde hantera komplexa skillnader i kommunikationsstil och attityd så väl som förväntningar. Medan papperslösa migranter på Malta är berättigade tillgång till gratis standard hälso- och sjukvård, saknade de ofta information om hur det nationella hälsovårdssystemet fungerade eller hur, när och var de skulle söka hjälp. Även om majoriteten av papperslösa på Malta är från Subsahariska Afrika, representerar de skilda kulturella och språkliga grupperingar.

Malta har utbildat och anställt kulturella medlare från migrantgrupper. Många av dem saknar också legal migrationsstatus. Dessa kulturella medlare kan hittas i receptionen på hälsovårdskliniker och sjukhus och erbjuder information och tolkningshjälp till migranter. Om patienten önskar kan den kulturella medlaren vara med under konsultationen för att hjälpa till med språket och med att förhandla för kundens räkning för att säkra att denne får den bästa vården. Hälften är kvinnor och de tillhandahåller hjälp vid ”kvinnokliniken” på hälsovårdscentra för prenatala och gynekologiska undersökningar.

Migranthälsovårdsenheten är ett framgångsrikt exempel på samhällsbaserad hälsoutbildning. Enheten var visat sig vara en viktig tillgång för främjandet av en dialog mellan Maltas hälsovårdsinstitutioner och migrantgrupper i känsliga ämnen som kvinnlig omskärelse eller rädslan många afrikanska kvinnor känner inför att genomgå kejsarsnitt.

Italien: Hälsovårdsinstitutioner går samman mot hårda lagförslag

Professionella organisationer går ofta samman med organisationer för mänskliga rättigheter för att göra motstånd mot hårda lagförslag mot papperslösa migranter. I februari 2009 när Italiens Lega Nord parti föreslog att italienska hälsovårdsinstitutioner skulle tvingas att rapportera in papperslösa till migrationsmyndigheterna, möttes de av motstånd när flera organisationer som tillhandahöll hälso- och sjukvård lanserade kampanjen ”Förbjudna att ange: Vi är läkare och sjuksköterskor, inte spioner”.

Dessa italienska organisationer fördömde förslaget, och menade att ”plikten att ange” skulle uppmuntra till ”clandestine health behaviour”, något som kunde vara mycket farligt då det kunde föra med sig social och hälsomässig exkludering, så väl som reella hinder i vården av papperslösa. Förslaget ströks slutligen från den slutgiltiga versionen av Berlusconis så kallade ”säkerhetspaket”. Över hela Europa höjer lärare, socialarbetare, jurister, och personer som jobbar med hälso- och sjukvård sina röster mot lagförslag som är oförenliga med deras etiska koder.

Spanien: Åtgärder för att förhindra våld mot kvinnor diskriminerar inte

Spanska myndigheter registrerade att papperslösa kvinnor upplevde oproportionellt mycket fysiskt och sexuellt våld statistiskt sett. När man utvecklade ett juridiskt skyddssystem uppmärksammade man behovet av att det skulle inkludera alla kvinnor oavsett deras ursprung eller migrationsstatus.

Det juridiska system som finns i Spanien för att skydda papperslösa kvinnor från genusrelaterat våld oavsett deras status, är det mest omfattande i alla länder i Europa eller i Europarådet. Det är också det mest effektiva.

Spaniens lag om genusrelaterat våld från 2004 garanterar rättigheter till ”alla kvinnor som lider av genusrelaterat våld, oavsett deras ursprung, religion eller annat personligt eller socialt tillstånd” och bekräftar att ”särskild uppmärksamhet skall ges åt situationen för de kvinnor vars personliga och/eller sociala omständigheter utsätter dem för risken att lida våld i nära relationer.”

I Spanien garanteras papperslösa kvinnor också rätten till ett domstolsbeslut som ger juridiskt skydd. Detta beslut medför en serie rättigheter, och är första steget till tillgång till ett omfattande system av skydd. Till exempel kan papperslösa kvinnor som är offer för genusrelaterat våld och vill ha ett temporärt skyddande domstolsbeslut få bostad och arbetstillstånd. Detta minskar rädslan för utvisning och bidrar till att höja deras ekonomiska självständighet.

Alla polisstationer i Spanien har fått officiella riktlinjer i hur man ska hantera papperslösa kvinnor som är offer för våld i nära relationer eller genusrelaterat våld.

På lokal och nationell nivå kan Europa ståta med många nyskapande lagar och riktlinjer på migrationsområdet som främjar tillgång till rättvisa och säkra och trygga samhällen, samt överensstämmer med frihetsprinciper. På regional nivå framstår det som att EU bedriver ett ”minsta gemensamma nämnare resultat” som istället faktiskt motarbetar positiva utveckling i många utav medlemsstaterna. Lokala och nationella organisationer som arbetar med migranter är alltmer frustrerade över EU:s aggressiva migrationsdiskurs som inte stämmer överens med verkligheten i våra samhällen. Det nya Stockholmsprogrammet bekräftar EU:s avsikt att ”kämpa emot” illegal migration fram till 2014. Detta genom att stärka den nuvarande motsättningen mellan Europas diskurs om ”fundamentala rättigheter och rättvisa” å ena sidan och ”migration och asyl” å andra sidan.

EU och dess medlemsstater har hittills ignorerat det faktum att majoriteten av papperslösa anländer på dess territorium regelbundet, antingen med arbetstillstånd, studentvisa eller genom planer på att återförena familjen. Kriminaliseringen av papperslösa distraherar från det faktum att många förlorar sin migrationsstatus på grund av felinformation, utnyttjande och administrativa förseningar. Stora oförenligheter i asylsökandeprocessen nekar rättvisa till ett stort antal presumtiva flyktingar som istället hamnar i ett papperslöst tillstånd om de vägrar att återvända till sina ursprungsländer.

Sanningen är att genom att uppmuntra diskriminering på grund av migrationsstatus, tenderar vi att uppmuntra även andra former av diskriminering. Genom att avlägsna juridiska och sociala supportstrukturer för papperslösa, och därigenom lämna dem utan en plats att vända sig till i fall av exploatering och övergrepp, ökar vi deras utsatthet för misshandel på bas av kön, ålder, religion, ras och hälsostatus.

Rädslan för att bli angiven eller utvisad har särskilda negativa sociala, ekonomiska och folkhälsomässiga konsekvenser för papperslösa kvinnor då de ofta är rädda för polis, vårdgivare och tjänstemän på fältet, och kan bli offer för ytterligare utnyttjande. Nuvarande policyer kring migrationskontroll begränsar oavsiktligt utsatta kvinnors möjlighet att få tillgång till rättvisa, då rätten att söka effektiv hjälp är alltmer sammanlänkad med ens migrationsstatus. Det är av brådskande nöd att förhindra att kvinnor som immigrerar hamnar i papperslöst tillstånd och dessutom stärka respekten för deras grundläggande rättigheter och ställa inför rätta alla förövare som gör sig skyldiga till genusrelaterat våld.

Eve Geddie är programansvarig hos PICUM och leder för närvarande projektet ”Strategies to Support and Empower Undocumented Women in Europe” (”Strategier för att stödja och stärka papperslösa kvinnor i Europa”). Texten är översatt från engelska av Mariana Filip.

PICUM, Platform for International Cooperation on Undocumented Migrants, grundades 2001 av flera gräsrotsrörelser som arbetar för papperslösas rätt. De representerar fler än 130 organisationer i 29 länder i Europa och andra delar av världen. PICUM arbetar för att stärka papperslösas rätt genom att hjälpa till att utöva påtryckning på politisk nivå över nationsgränserna. För aktuella rapporter och mer information: www.picum.org