Fascism och förening
Det blåser nationalistiska vindar. Hur det går i regionvalet är i skrivande stund obekant. Men i Frankrike skulle Nationella frontens Le Pen vinna ett presidentval om det var val nu. I valet i Finland vann Sannfinländarna 19 procent av rösterna. Här i Sverige börjar vi vänja oss vid Sverigedemokraterna i riksdagen, som enligt opinionsundersökningar även är väldigt nära att bli Sveriges tredje största parti. En trend man kan se i Europa är att många etablerade partier, för att få fler att rösta på dem och ta röster från de mer extrema partierna, börjar flirta med och sedan anamma främlingsfientliga idéer. Nationalismen tycks breda ut sig över hela världen, men än så länge kanske främst i Europa, och i något annan form på andra sidan Atlanten. En stilla undran bara – vart är vi på väg?
Nationalism kan ses som en enkel reaktion på globaliseringen, med de nedskärningar i trygghet och sociala skyddsnät som den medför för oss i väst, och som leder till osäkerhet och allmänna försämringar för vanliga människor. Det är också lätt att skylla på en syndabock, och vem är bättre lämpad för det än den annorlunda invandraren? Men det finns skäl att se djupare på problematiken än så.
Vår vilja till mer växer genom historien, och så länge vi inte korrigerar vår egoism försämras vårt tillstånd. Istället tar vi den breda vägen, där vi kortsiktigt inte möter lika stort motstånd, vi täcker över vår egoism och skyler den. Vi blir bara allt bättre på att dölja vårt ego, medan hatet fortsätter att växa inombords. Kanske något av en paradgren för världens mest individualistiska land.
Vi döljer oss bakom datorer och telefoner, alla har sin egen lägenhet, sin egen bil, vi gifter oss inte och träffar inte vår släkt – att släkten är värst hymlar vi inte med. Det moderna samhället bereder en plats för alla att leva utan att konfronteras med andra. Framsidan av det myntet ger oss en känsla av oberoende och frihet, baksidan gör att vi inte kan rätta till hur vi är i förhållande till varandra. Vi blir mer och mer hänsynslösa samtidigt som vi är fångade i illusionen att vi blir mer och mer civiliserade eller utvecklade.
Men, som vi till exempel har sett och hört från våra nordiska soldater om hur det är bättre att döda än att ha sex, är det inte svårt att väcka vår egoism så att den klart och tydligt visar sig. För att inte tala om gårdagens rasbiologiska institut och tvångssteriliseringar, eller de nutida massavvisningarna till Irak och vårt deltagande i kriget mot islam. Öppna en ventil och hatet väller ut.
Det är inte första gången det blåser destruktiva nationalistiska vindar i Europa. Runt Andra världskriget var det främst i just Tyskland, dåtidens mest utvecklade nation, som fascismen bröt ut. Vad ger fascism en sådan attraktionskraft, en kraft vars verkan redan före andra världskriget märktes inte minst i Sverige? På italienska betyder fascio band. När egot vuxit tillräckligt uppkommer fascismen som ett svar på ett behov av att i nationell stolthet (kanske även det en svensk paradgren?) förbindas med sin nation. Gärna genom att trycka ner andra.
Den store ryske filosofen Vladimir Solovyov definierade patriotism som nationell egoism. För att själva må bättre och känna sig starkare börjar människor se ner på andra nationer. I deras ögon är de andra nationerna långt ifrån att förstå eller känna varför förening skulle behövas, eller vara kapabla till det.
Grunden för all nationalism och fascism är att de svarar på ett behov av förening. Och i våra dagar hänger denna fara fortfarande, och i än högre grad, över oss. Nu är alla länder minst lika utvecklade som Tyskland var på 30-talet. Fascism och nazism är fortfarande ett hot. I förlängningen kan ingen utvecklad nation undvika en nationalistisk regim, om vi inte går till botten med det grundläggande problemet. Kan vi hitta ett annat svar än fascism, som ju undviker korrigering av vår egoism, på naturens krav på förening?
