Vidta åtgärder kan ju låta lagom mesigt, måste erkännas. Men det står vidare. Kunskapskravet innebär att det är den som driver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som ska ha tillräcklig kunskap om hur människors hälsa och miljön påverkas och kan skyddas.” Och här visar det sig hur omöjlig tanken med försiktighetsprincipen kan upplevas. Vad visste Einstein om vad hans formler skulle leda till? Vad tänkte de på som utvecklade förbränningsmotorn för att använda sig av fossila bränslen? Vad visste man om DDT när det togs fram som ett fagert löfte, penicillin, röntgen, kärnkraft, el-ledningar osv. I det oändliga har uppfinnandet och utvecklandet av tekniker byggt på okunskap om vad som komma skulle. En hel del blev ju bra, tror vi just nu. En del har visat sig vara katastrofalt redan och annat kanske i en framtid visar sig vara ett otroligt misstag.

I rågångarna mellan en förhoppning om tekniska underverk och livsutplånande misstag ligger ett knippe lösningar som redan nu är kända för allvarliga konsekvenser, men som av olika anledningar är i bruk eller planeras. Ofta kan det vara motstående ekologiska eller hälsointressen inblandade, men alltid är det ekonomiska intresset avgörande.

Ett exempel är vårt sätt att hantera avloppsfrågorna. Med dem finns det två allvarliga problem. Det ena är allt vi låter gå in i våra avlopp. Kemikalier, mediciner, oljor, klorider, bekämpningsmedel och så vidare. En del av detta uppmanas vi att separera men tyvärr är det långt ifrån möjligt att göra det med allt, speciellt inte med det som passerar vår kropp. Vilket leder till det andra problemet, den bristande separationen av vad som hamnar i avlopp och i förlängningen i ett slam. Slam som skulle kunna vara ett värdefullt tillskott som näring, men som i verkligheten är en farlig dekokt med oöverskådliga effekter på naturens organismer. Allra värst för oss humanfokuserade varelser är när detta hamnar på jordbruksmark.

Vad som finns i avloppsslam utgör en lång lista. Ett klipp från Naturvårdsverkets datavärds IVL:s hemsida: (mikrogram/kg torkat slam) Oxytetracyklin 1 600, Tetracyklin 3 600, Doxycyklin 860, Ibuprofen 140, Naproxen 31, Ketoprofen 22, Diklofenak 69, Noretisteron 170, Progesteron 110, Caffeine 560, Citalopram 210, Clozapine 68, Oxazepam 110, Propofol och mera. Det finns en motsvarande lista på alla metaller som hamnar i slammet.

Är detta ett typiskt exempel på skrämselpropaganda? Vad säger dessa halter oss egentligen? Jag har inte den kunskapen. Men två saker är jag övertygad om. Dels att dessa ämnen är framtagna för att ha verkan på organiskt liv och dels att det inte existerar en långsiktig analys av vilka konsekvenser spridandet av dem har. Snarare har man all anledning att tro, och i många fall vet vi, att det är skadligt. Det är alltså uppenbart att försiktighetsprincipen kräver att dessa ämnen inte sprids.

Finns det någon lösning på detta dilemma? Fosforn i slammet är en bristvara och borde verkligen stanna i kretsloppet! Så: omorganisera jordbruket till mindre fosforslösande.

Men prio ett måste ändå vara att avstå från att ösa ut skiten, tills det har gjorts långsiktiga insatser för att separera ut det som kan ses som rent. En miljöcertifiering leder till att slammet ges klartecken på falska grunder. Det kan visserligen minska skadan men långt ifrån att eliminera den. Kemikalieinspektionen skriver: ”Den föreslagna aktionsplanen för återföring av fosfor innebär en konflikt med miljökvalitetsmålen Giftfri miljö och Ett rikt odlingslandskap, eftersom återföringen av slam under överskådlig tid medför en nettoackumulering av metaller och långlivade organiska ämnen i miljön.” Just!

Problemet är att allt för många tar till sitt trollspö ”vi använder försiktighetsprincipen” Se upp för falska feer! Det går inte att följa den samtidigt som man sprider allsköns kemikalier över våra åkrar!

László storknar lätt inför de problem som en felaktigt uppbyggd infrastruktur kan leda till.