Få konstnärer är lika publikdragande som Yoko Ono, och man får hoppas att besökarna är med på att skriva önskelappar, laga trasigt porslin och se himlen ovanför Wanås genom att klättra upp på stegar som samlats in från trakten.

Yoko Ono är en av två inbjudna konstnärer till denna 24:e Wanåssäsong. Den andre är Jacob Dahlgren, som har placerat en stor skulptur i 18 färger och 106 delar under höga träd i parken. Där ska den stå.

Dessutom fördjupas mötet med Charlotte Gyllenhammars konst. 2002 installerades det underjordiska verket Svindel i parken, en kopia av hennes ateljé.

Yoko Onos enkelhet och Jacob Dahlgens färgstarka brott mot miljön i all ära – det är Charlotte Gyllenhammars utställning i parkens konsthall som ger störst behållning. Hennes konst kretsar kring svåråtkomliga erfarenheter, ofta om barns möten med vuxenvärlden och de vuxnas likgiltighet och oförmåga att förstå. Hennes verk känns både välbekanta och främmande, de lyser upp något som ligger i mörker i världen eller i minnet, och lockar betraktaren att ge sig in där.

En flicka hänger i knävecken i en trapets. Hon har vita gymnastikbyxor på sig och håller armarna i kors över bröstkorgen. Hennes hästsvans och medaljongen i sin kedja hänger nedåt. Hon tycks frånvarande och ögonen är slutna som om hon sover.

Skulpturen är Charlotte Gyllenhammars Knäveck. Man kan tolka flickans riskabla situation som följden av vuxenvärldens alla gymnastiklektioner, som tvingar henne att hänga högt över golvet. Kanske är flickan en skulptur av ett minne eller av en känsla. Det gör ont att hänga i knävecken, men kanske ska hon en gång bli fri, slippa både smärtan och det platt jordbundna.

På golvet i ett kalt och mörkt rum sitter sex små barn i tjocka overaller, medan ett nyhetsklipp från 1970-talet visar hur närgångna journalister trängs kring den kidnappade miljadärssonen Paul Getty som just återfått friheten. Journalisterna begår ett andra övergrepp mot den bortrövade, och så går världens brutalitet och övergrepp rakt in i barnen, som inte förstår något av världens kaos, alternativt känner skräck inför att själva bli bortrövade.

I videoverket Hang, som projiceras i konsthallens tak, ser vi en kvinna hängande insvept i sin klänning. Verket kan ses som en replik till Knäveck, kanske som förhoppning om att åren ska lyfta av övergreppens skam och skuld – att barnet hittar strategier för att lindra sin knävecksvärk.

Att sedan i ett rum intill möta Yoko Onos My mother is beautiful kan kännas som att passera över en avgrund. Besökaren erbjuds att på en lapp skriva om sin mamma och sätta upp den bredvid andras. Wish tree är en variant av idén. Fast här gäller lapparna önskningar, som hängs i äppelträd och sedan ska samlas in och förvaras i ett torn på Island till John Lennons minne.

Starkare känns det trasiga porslinet. Tanken är att besökarna ska limma eller tejpa ihop det trasiga medan man funderar på hur världen ska lagas. Jag tror att Yoko Ono har hittat något här – jag tror många blir nedstämda när ett fat eller en kopp går i kras och man vill laga eller tänka på att man kunde laga.

Även hennes Sky ladder väcker något: att kliva upp på en stege är till 99 procent förknippat med arbete, men att klättra upp för utsiktens och fantasins skull är poesi.

Publikmedverkan – i form av barns klättrande i konsten – gäller även för Jacob Dahlgrens Primary structure. Han kan kallas post-konstruktivist, men till skillnad från många föregångare signalerar han inga allvarliga andliga avsikter. Snarare vetter hans konst mot design. Primary structure är en stor och rejäl konstruktion av 106 lika stora klossar (27,5 x 27,5 x 110 cm), och ett mellanting mellan legobygge, tredimensionell labyrint, lekskulptur och datoranimation.

Verket blir en lek, ett spel mellan natur och dator, mellan lek och allvar, mellan idé och synbar verklighet och är trots en saklig kantighet ett ovanligt generöst och öppet verk som snabbt drar till sig barn som är med i parken.