Miljöpartiet på väg mot (ab)normalitet
Miljöpartiet startade för trettio år sedan baserat på flera överväganden. Dels var det flera sakpolitiska områden som fred- och försvar, jämställdhet, decentralisering, solidaritet och förstås miljöfrågorna. Men det handlade också om en stark misstro mot de demokratiska partiernas förmåga att ta de stora utmaningarna på allvar. Det var för nybildarna en självklarhet att partiet inte skulle stöpas i de traditionella partiernas former. Här skulle ett gräsrotsparti bildas!
De praktiska lösningarna var kanske inte lika givna. Roterande företrädare var ett inslag. Istället för en hierarkisk uppbyggnad, med en styrelse i toppen, sökte man en så kallad plattare organisation med flera parallella utskott. Kongresser skulle hållas varje år, politiker roteras ut et cetera. Alla medlemmar skulle få lägga motioner och yttra sig. Så småningom fastnade man för ett system med språkrör istället för partiledare. Ett förtroenderåd, där regionerna gavs stor makt, inrättades.
Under åren gjorde man naturligtvis allt fler erfarenheter som pekade på behov av en vidareutveckling av modellen. Tyvärr valde man i början av nittiotalet att fokusera maktstrukturen på ett mera konventionellt vis till en partistyrelse. På grund av grundlagen blev inte styrelsen så överdådigt mäktig, då riksdagsledamöterna ofta tolkade sitt mandat i självständiga termer och den riksdagsgrupp som bildades tog allt fler beslut på egen hand.
Men kvar var ändå, i många stycken, ett grönare demokratiskt alternativ, där kommunavdelningarnas representanter på kongresserna och de enskilda medlemmarna långtgående kunde forma partiprogram och andra politiska ställningstaganden. Det krävdes dock en del för att detta inte endast skulle vara ett sken. Dels behövde förslagen hinna bli ordentligt diskuterade och dels behövde man hinna med beslutsprocessen utan orimliga nattpass och en massa bordlagda ärenden. Det ena kravet stod mot det andra och det fanns ont om självklara lösningar.
Tyvärr har kreativiteten i försöken med att lösa dessa problem alltmer kantrat till traditionella hierarkiska lösningar. Numera väljs partistyrelse vartannat år. De gemensamma diskussionerna, där många kan bilda sig en välgrundad uppfattning, har strypts, kongressernas längd har kortats och valet av diskussionsämnen tar partistyrelsen alltmer kontroll över.
Partiet avlägsnar sig alltmer från gräsrotsperspektivet. Nu till årets kongress om en dryg vecka kommer ett knippe förslag från partistyrelsens majoritet. Kongress vart annat år. Jag har nyligen rapporterat från Kuba som väntade 14 år för dylikt, visst, men kan konstatera att i praktiken har också S, M och V tvåårsintervaller. MP kommer inte att sticka ut i denna fråga längre. Det föreslås att medlemmarna måste ragga stöd från en lokalavdelning för att få motionera till kongresserna. Kreativiteten kommer att hämmas, på gott och ont må hända, men har ett parti som ska rädda världen råd med det?
De regionalt utsedda förtroenderåden föreslås bli ordförandeträffar (fast ordförande över huvud taget inte passar in i ett grönt tänkande). För säkerhets skull föreslås den heltidsarvoderade partisekreteraren bli automatiskt vald till partistyrelsen, liksom språkrören redan är. Styrelsen utvecklas alltmer till ett organ bestående av heltidspolitiker. De redan nämnda, riksdagsledamöter, kommunal- och landstingsråd et cetera.
Samtidigt förändras partiets politik också alltmer mot konventionella lösningar och hade det inte varit för avgående och ovanligt populära Maria, skulle det hela gå i gråbetongens tecken.
Ska bli intressant att se om ångaren kan styra om mot grönare vatten.
László är övertygad om att sakpolitik och interndemokrati hör ihop.
